Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Patron Snuselin och jag på äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu är det så, att patron Snuselins hustru är tämligen
sträng af sig, så att karlastackarn har just inte alltid så
roligt i hemmet. Det är en sak, som jag måste erkänna,
rätt så stora ovänner vi äro.
Han behöfver alltså en smula muntration ibland, och
det må ingen förtänka honom. Men det är inte alltid en
ren och oskyldig glädje han jäktar efter, och det är på
grund däraf, som vi stundom råka i ovänskap. Och
eftersom synden ju alltid straffar sig själf, går det ock
Snuselin ibland rasande illa, när han försöker sig på sina
syndiga nöjen och tager sig för att lura hustru sin och föra
henne bakom ljuset.
En dag kom han emot mig på gatan, log och sa’:
— Vill du följa med på en liten tripp neråt
Lungemosa socken i moron? Det är grant väder och lätt väglag
och så ta’ vi en treflig matsäck med oss!
Om jag mins rätt flikade den kanaljen också in några
ord om, att vi, i djupaste hemlighet förstås, skulle kröka af
ner till flickorna i Blankebo gästgifvargård och dricka en
kopp kaffe där, men att vi skulle hålla tyst med den saken,
så att inte våra käringar fingo nys därom, emedan det då,
som han sa’, skulle bli ett evinnerligt spektakel.
Jag var inte med på’t till att börja med, det var som
en inre röst hade varnat mig, och jag hade ordet uppe i
munnen för att säga:
— Vik hädan, Snuselin, och fresta mig icke med
matsäck och Blankebo flickor.
Men just i detsamma knäckte den djädrans skalken till
att under en half timme utbreda sig till den grad öfver arten
och beskaffenheten af matsäcken samt smackade med
läpparne och utvecklade en sådan vältalighet vid beskrifningen
af den ena Blankeboflickans ögon och växt, att jag till sist
accepterade hans förslag och räckte honom näfven till ett
vedertecken uppå, att jag följande morgon skulle följa med
honom på en liten sväng.
Och så skildes vi åt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
