Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett tidningsbolag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidningen och Bengts flicka tog hem henne om
lördagskvällarne, när hon vankade från fortsättningsskolan.
Men det blef inte galet, förrän de börjat med den
ordningen.
Kasken, som var vurmer på läsning, kunde förstås inte
styra sej tills Bengt hade traggat igenom bladet, utan han
kom ibland på tisda’n och aldrig senare än onsda’n upp till
Fagerhult för att hämta avisan.
Och då kunde det ofta hända, att det fanns två eller
tre spalter i henne, som Bengt inte hunnit se igenom, hvilket
förargade honom rysligt. Han tyckte, att han blef lidandes
på’t så mycket mer som Kasken ju fick ha samlingen och
när som helst hade tidningen att ögna uti. Bengt tyckte,
att Kasken var för bråd på’t och trodde, att han inte unnade
honom den valuta af tidningen, som han hade rätt till.
Och när det gått en tid, blef sinnet så förändradt hos Bengt,
att han aldrig kunde se Kasken komma på vägen åt
Fagerhult, utan att det klack till i bröstet på’n.
— Si så, nu kommer det kreaturet igen för att ta’
tidningen ifrå’ mej. Han unnar mej aldri’ läsa henne te slut!
mumlade han.
Ibland kunde han i vredesmod säga till Kasken:
— Du får vänta ett par dar. Ja’ har inte läst henne än.
Men då blef Kasken alltid rasande och gormade:
— Du har ju haft hele sönda’n på dej te å läsa.
— Söndan! Tror du, att ögena’ stå’ bi te’ å läsa bå
tidningen och »vangelet!» röt Bengt te’baks. Och så blefvo
de ordkastandes och bittra emot hvarandra.
Så en kväll, när Anders Karlsson gick förbi Fagerhult
en stund efter sedan det skymmat, fick han se, att ett ljus
fladdrade och flaxade där inne. Ibland flammade det nere
vid golfvet och ibland uppåt taket. Anders tyckte rent att
det såg ut, som om elden varit lös i stugan och ansåg sig
skyldig att gå in.
— Och det var min olycka, suckade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
