Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett sorgebarn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till att läsa och bli ämbetsman, kunde det redat sig. Men
nu vräker han mej — som det står i bibeln — med grå
hår i grafven, den nötstöfveln! suckade Strömvall.
— Nej, det gör han aldrig, gubbe lille!
— Gör han inte? Hur tusan kan du säga det?
— Jo, det kan jag! Ty du är ju flintskallig och har
peruk! Hur ska’ du då kunna komma gråhårig i grafven?
— Dra åt ...! fnös patronen, som i själfva verket var
en smula råvalkad af sig, och gick sin väg.
Sådana där meningsutbyten voro inte alldeles sällsynta
hos brukspatronens. De förekommo tvärtom allt mera ofta,
sedan herr Axel slutat skolan och gifvit sig till att gå hemma
och titta på jordbruket.
Sant var det också, att ung Axel just inte ätit visdom
med sked. Men om främmande språk och logik och tocke
där inte gick uti honom, så var han dock benådad med ett
praktiskt förstånd, och det såg nästan ut som om han haft
en medfödd instinkt för landthushållning, såsom ju många
människor ha. Och när han gått där hemma och spovelerat
bland arbetsfolket ett år, var han hundan så mycket styfvare
i både solrosfrökakor och kainit och pudrett än
kontraktsprostens son, som gått fyra år vid Ultuna samt svor på, att
han »legat i» de artificiella gödningsämnena alldeles
förskräckligt.
Men brukspatron Strömvall hade en gång för alla fått
i sin tjurskalle, att en människa inte duger till ett dugg här
i världen, utan att hon så och så många år hängt öfver en
hop tråkiga böcker, och han var fullt och fast öfvertygad
om, att ingen kunde bruka jord, utan att han hade
fosforsyra och guano på sina fem fingrar och kunde tala som en
präst i flera timmars tid om Ayrshire och Yorkshire och
kali och magnesia och alla de där krokiga tillställningar
och ord, som bo på en modern landthushållares
visdomsdrypande läppar.
Men Axel gick munter omkring på åker och äng och
lärde sig praktiskt alla jordbrukets göromål, och hvart han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
