Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vackra landskapet, och Steele förde sitt
folk till en plats midtför det lodräta
fallet å östra sidan, der de genast
började fälla timmer och uppresa en
stockhydda. Medan hans folk var sysselsatt
härmed, mätte Steele vid månskenet ut
sin “claim,” hvars gränser utmärktes
genom skåror i träden. Den landsträcka
utmed floden, som utgjorde hans
“claim,” kan bäst anges såsom
begränsad af två sedermera uppförda broar,
nemligen den vid Tenth avenue south
och den å Great Northern-banan, som
leder öfver Nicollet Island.
I daggryningen var arbetet
fullbor-dadt och ett halfblod sysselsatt med att
tillaga en magisk indiansk
morgonmåltid. Vid soluppgången stod Steele i
dörren till sin hydda och såg en liten
trupp blårockar med en kanot på en
oxkärra anlända till motsatta stranden.
Det var kapten Martin Scott med ett
dussin soldater från Fort Snelling,
hvil-ka snart rodde öfver floden ofvanför
fallet och närmade sig den nye
settla-rens hydda.
“God morgon, kapten Scott!” helsade
Steele.
“God morgon,” svarade kaptenen.
“Ni kommer just lagom till frukost,
kapten,” fortsatte värden, med
gästfrihet pekande på den rykande steken.
“Nej tack, inte för mig,” svarade
Scott, tilläggande: “Jag tycker ni är
tidigt uppe.”
“Ja, jag steg upp litet tidigare än
vanligt denna morgon och har märkt
ut en farm åt mig och byggt ett hus,”
förklarade Steele.
“Ni är på min ‘claim,’ herre!”
försäkrade Scott; “jag tog den för några
månader sedan och skall visa er hvar
jag här satt potatis på backen derborta.”
“Ah! När det var en
indianreservation! Ni måste vara helt enkelt en
inkräktare då!”
“Jag skall taga denna ‘claim’ i
besittning,” röt den rasande Scott.
“Gör det,” svarade Steele, “ni kan
drifva bort mig med våld, emedan ni
har tolf beväpnade soldater och jag en-
dast tre halfblodsindianer, men frivilligt
går jag ej.”
Härpå började en lång underhandling,
hvarvid Scott måste erkänna rättvisan
af Steeles “claim” och åtnöjde sig med
att märka ut en ny “claim” åt major
Plympton och en åt sig sjelf, den ena
ofvanför och den andra nedanom
Steeles.
År 1845 anlände Pierre Bottineau, som
hade stort anseende scm tolk bland våra
första settlare. Han uppköpte efter
hand flera värderika “claims.”
Om vi undantaga Franklin Steele,
hvilken uppträdde mest som en
landspekulant, kunna vi bland de första
settlarne i St. Anthony, år 1847, räkna:
R. P. Russell, S. Findley, Pierre
Bottineau, Wm. A. Cheever, Ard Godfrey,
Caleb D. Dorr, John McDonald,
Robert Wm. Cummings, Daniel Stanchfield,
Capt. John Tapper, Calvin A. Tuttle,
Judge Atwater, J. W. North, John
Rollins, Luther Patch och hans son
Edward, Sumner W. Farnham, Charles W.
Stimpson, Samuel Ferrald, Joseph och
Wm. R. Marshall, med flera. Luther
Patch förde med sig sin hustru och
tvenne döttrar, hvilka voro de första
hvita fruntimmer, som bosatte sig i St.
Anthony. Calvin Tuttle medförde äfven
sin familj. Under dessa gynnsamma
omständigheter är det icke besynnerligt
att Amor genast sköt sina pilar och det
blef “love at sight,” ty
giftermålsanna-lerna förkunna att Mr. Russell och Miss
Patch förenades till ett den 3dje
Oktober, 1848, hvilket var det första
bröllopet i St. Anthony.
R. P. Russell hade äran af att vara St.
Anthonys första köpman, i det han år
1847 etablerade en handelsbutik i ett
tvåvånings stockhus, hvarest han i fem
eller sex års tid dref goda affärer med
såväl de hvita som indianerna.
Den 3ode Maj, 1849, föddes det första
hvita barnet. Det var Harriet, dotter
till Ard Godfrey.
År 1849 hade St. Anthony redan öfver
300 invånare. Dess första skola öppna-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
