Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagar insupande naturens skönhet och
stridande med muskiter. År 1852 eller
’53 var det som Alexander Hesler, en
berömd Chicago-artist, besökte
Minne-haha och med sin portativa camera tog
många förtjusande vyer såväl af fallet
som dess omgifningar. Då han
återvände hem, sände han några af dessa
till skalden Longfellow, som just då
arbetade på sitt stora poetiska verk
“Hiawatha.” Longfellow föll i
hänryckning öfver vyerna och sände Hesler ett
egenhändigt bref, hvari han varmt
tackade för dem, och hvad mera är, han
gaf Minnehaha dess verldsvida rykte
genom att besjunga det i sitt odödliga
skaldeverk. Det är dock
anmärknings-värdt, att en man kunnat så glödande
och på samma gång så korrekt besjunga
ett ställe, som han i verkligheten aldrig
skådat. Alexander Hesler, som var
Chicagos förste fotograf, afled vid hög
ålder derstädes den 5te Juli 1895.
Lake Calhoun och Lake Harriet hafva
tillerkänts historisk ryktbarhet, emedan
de tidigaste missionsanstalterna i denna
del af staten voro förlagda ibland
Da-kotä-indianerna derstädes.
Missionsan-stalten vid Calhoun etablerades år 1834
och den vid Lake Harriet året derpå;
den förstnämda af Rev. Samuel W. och
Gideon H. Pond och den andra af
missionärer utsända af presbyterianska och
kongregationalist samfunden, och år
1836 öppnades en skola för indianska
barn vid Lake Harriet.
Trakten kring Lake Calhoun var då
en fullständig vildmark och en perla af
underskön natur. Den som då besökte
sjön fick alltid tillfälle att bevittna en
indiansk krigs- eller andedans, eller
hvad det nu var. Sedan föreställningen
var slut, kom alltid “den ädle röde
mannen” omkring och tiggde pengar och
visade sig mycket tacksam då han
erhöll en “dime.” Ja, en och annan af
samma band kom strax derpå och
frågade om man hade whisky eller tobak
på sig. De voro alltför mycket
civiliserade.
Färdades man så vidare, kom efter
några minuters förlopp Lake Harriet i
sigte, och med undantag af en eller två
dåvarande förstadshem, hvaraf vi här
lemna en afbild, var allt såsom naturen
hade bildat det. Personer från St.
Anthony och Minneapolis brukade då köra
ut till Lakes Harriet och Calhoun för
att fiska eller njuta af naturens skönhet,
men ej den vildaste fantasi kunde då
föreställa sig att dessa sjöar efter några
tiotal af år skulle befinna sig inom
Minneapolis’ stadsgräns.
Stadens gator sträcka sig nu ut till
Lake Calhoun, tätt bebygda med det
ena fina boningshuset efter det andra,
så att man kan med skäl säga liksom
Yankee Doodle, att man icke kan se
sta’n för de många husens skull.
Stränderna kring Lake Minnetonka
voro för 45 år sedan en fullständig
ödemark. Några få djerfva settlare hade
tagit “claims” vid Excelsior, men längre
upp och på båda sidor om sjön var
allt i sin fullständiga vildhet. Man
kunde vara der en hel dag utmed stränderna
utan att möta andra lefvande varelser än
möjligen en hjort eller någon annan af
skogens åbor.
Keegan’s Lake var ett paradis för
andjägare, och flera af vår stads nu lefvande
invånare kunna omtala vidunderliga
berättelser om alla de änder, de nedlagt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
