- Project Runeberg -  Minneapolisminnen : Kulturhistorisk axplockning från qvarnstaden vid Mississippi /
311

(1899) [MARC] Author: Alfred Söderström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

•dast en dylik vilja vi omnämna. En
viss persons hustru närmade sig M:me
Nilsson och utropade, i det hon slog
ihop händerna: “Ä’ dä’ du Christina?”
hvarpå M:me Nilsson under liknande
-åtbörd svarade:

“Ja, å ä’ dä’ du Brita?”

Sjöresan tycktes intressera M:me
Nilsson i högsta grad och betraktade
hon med hänryckning de vackra
scenerier, hvilka de passerande stränderna
ständigt upprullade för passagerarnes
åsyn.

Ankomna till Lake Park företog en
del af sällskapet en liten tur upp till det
ståtligt belägna hotellet.

Vid 6-tiden på eftermiddagen
landsteg sällskapet vid Excelsior, hvarest
ett smakfullt dekoreradt extratåg stod
färdigt att föra det till Lyndale Hotel,
Lake Calhoun. Dit anlände turisterna
klockan 7, hungriga och törstiga, tack
vare hotellegarens försumlighet att å
båten tillhandahålla bestälda
förfrisk-ningar.

Vid 8-tiden satte man sig till bords
och njöt på förhand vid tanken på alla
de läckerheter, som funnos upptagna
på den storståtliga matsedeln. Men
man blef lurad på konfekten. Sämre
servering och sämre bankett har man
aldrig sett maken till. Vinerna till de
olika rätterna serverades nära nog en
halftimme efter man ätit. En stor del
gäster fingo ingenting alls. Banketten
förorsakade allmänt missnöje bland
gästerna som tyckte att för $10 borde de
kunnat få någonting att äta. M:me
Nilsson blef ej heller särdeles väl
serverad. Det hela var en outplånlig
skamfläck på hotellets föreståndare,
hvilken försökte förtjena så mycket som
möjligt på affären och som dessutom
var berusad på qvällen af de viner som
komiteen ditskickat för gästernas
räkning.

Om denna stora festmåltid skref
skalden Ninian, som då befann sig i
Chicago, följande parodiska ieremiad:

HUNGER OCH TÖRST.

ELLER

DEN GRÄSLIGA FESTMÅLTIDEN I LAKE
CALHOUN.

Och aldrig mVnsin den lilla frun
Haft slik en ängslan vid Lake Calhoun;
H011 kokte so-lår och stekte lök
Och gnafde pepparrot i sitt kök.

Så klart som korfspa var allting snart,

Så delikat, och så fint och rart.

I helig väntan på en estrad
Nu stod så pyntad den långa rad;

Man alla hundarne hade släppt;

Och sina händer på magen knäppt;

Allt skulle vara på lierrgårdsvis,

Den svenska “divan” till lof och pris.

Då rusar plötsligt en he.iduk fram,

Han bär i handen ett telegram:

“Christina Nilsson, vår trast i Nord,

Den största sångerska uppå jord,

Kan inte komma i dag, enär
Två jernvägs-syllar ha’ gått isär.”

“O, Herre Jemine, all vår mat:

Don stekta flundran på silfverfat,

Den brynta paddan i guldgult smör,

Och gåspastejen—jag tror jag dör!”

Så tung en klagan från lilla frun
Flög öfver vågen vid Lake Calhoun.

De kloka hjernor man slog ihop
Och höjde gräsliga klagorop:

“Well. käre vänner, vi göra bäst.

Om lugnt vi viinta vår dyra gäst,”

Så guvernören hof upp sin röst
Och slog med händerna på sitt bröst.

Man slog sig ned kring ett aflångt bord,
Och guvernören tog på nytt till ord;
Parentationer med kraft och nit
Han höll om—dubbla bokhålleriet,

Och när som tiden för trögt förrann,

Då ljögo farmrarne för hvarann.

Så satt man stilla 1 dagar tre.

Att tåligt vänta på sångens Fe.

En sof, en vakade, en höll tal,

Att ekot flög öfver berg och dal;

En meta’ småfisk vid Lake Calhoun,

En ann’ slog lofvar kring lilla frun.

På tredje dagen en legation

Blef sänd till närmaste tågstation:

Tolf gamla damer i krinolin
Med högär’vördlg och vigtig min.

Att föra “divan” till vänsäll bygd
I mångbepröfvade vingars skygd.

En sång af Sankey de stämde opp,

Och “trainen” saktade tvärt sitt lopp:
Christina Nilsson kom ut och såg
De feta fruarnes jubeltåg. —

En tår hon bortströk med afvog hand,

En kärleksgärd för sitt fosterland.

Helt lätt man fann en konversation,

Om Per och Pål och om Truls och kon,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:12:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/saminneapo/0312.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free