Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter professor S. J. Carlson från St.
Peter höll ett kraftfullt patriotiskt tal
på engelska, och dermed voro
jubilei-festligheterna afslutade.
Pastor Holmes’ poem är allt för
vidlyftigt att här återgifvas i dess helhet,
hvadan vi nöja oss med tvenne af de
sista afdelningarne
UR FESTPOEMET.
VIII.
Leende stränder kring skimrande sjöar,
Brusande strömmar i dalarnas famn,
Susande skogar på grönskande öar,
Eder jag känner. I ställen ett namn
Åter för tanken, det namnet vi värje
Evigt från glömska, ty namnet är Sverige.
Sverige jag skådar här uppe 1 norden,
Söner af Sverige här bygga och bo,
Hemland de funnit på främmande jorden,
Hit med sig förde de hemlandets tro.
Korsprydda spiror mot strålande himmel
Peka från gruset och verldslifvets vimmel.
Smidas i mörkret än listiga ränker.
Svensken här vakar för sanning och rätt,
Aldrig han vinnes med mutor och skänker.
Trogen sin ära och trogen sin ätt
Reser han upp sig och blottar de snaror
Lagda 1 löndom af smygande skaror.
Bröder, vi veta. att Herren åt eder
Gifvit en kallelse, härlig och stor.
Han, som nationernas öden än leder,
Rikligt välsignande när eder bor.
Han, som i vildmarken väg eder banat,
Eder för vigtiga värf har ock danat.
X.
Här rustas, säges det, för heta strider,
Det gamla Rom nog vill sin brutna makt
Upprätta åter, kanske, hvad det lider,
För sent till mången ljuder ett: gif akt!
Men skola åter stridens eldar blossa
En makt jag vet, som åter Rom skall krossa.
VI äro söner af det folk som blödde
På Lytzens slätter, der den striden stod,
Som frihet skön åt hela verlden födde,
Beseglad med vår store Gustafs blod;
Ej Sveas barn i bojor kunna ligga
Och aldrig nåd från påfvestolen tigga.
Må denna tro, som sköna segrar vunnit,
De sprängda leder binda hop igen.
Den kärlekseld, som fordom bland oss brun
nit,
O, må vi åter skyndsamt tända den,
Och om vi då i stridens mldt oss finna
Vårt fasta hopp, det är att segrar vinna.
Dot ord, den tro, den lära v! bekänna
Vårt vapen Ur, vårt värn, vår starka staf,
Var sak Ur Guds och vetande, att denna
Af mörkret aldrig slungas skall I graf,
VI frukta ej, om Rom iin slipar svärden;
Vår tro skall segra öfver Rom och verlden.
Det var kallt, ruskigt och regnigt hela
tiden som festen vaiade, men
entusiasmen hos vårt svenska folk låter ej
dämpa sig af några regnskurar.
På tillfrågan hvad biskop von Scheele
tänkte om Minneapolis, svarade han:
“Jag tycker om denna stad.
Boningshusen hafva icke det hopträngda
utseende som vanligtvis är fallet i Österns
städer, så väl som i de städer i Europa,
hvilka jag besökt. Jag tycker om hem,
som äro omgifna af gröna gräsplaner
och skuggiga träd.”
“Harper’s Weekly,” den ansedda
tidskriften i New York City, innehöll den
29:de Maj 1893 ytterst väl utförda
porträtter af biskop von Scheele, pastor E.
Norelius, pastor M. Stolpe, professor
C. E. Lindberg och pastor C. J. Petri;
dessutom en afbildning af Upsala
domkyrka, sådan denna såg ut före branden
år 1698, samt ock en afbildning af den
stora hörsal i Minneapolis, der
300-års-jubileet af Upsala möte firades. I en
särskild artikel i samma nummer af
tidskriften lemnades en kortfattad, men
dock ganska uttömmande redogörelse
öfver jubileet i dess helhet.
I förbindelse med 300-års-festen vilja
vi äfvenledes bifoga några verser ur ett
poem af pastor Ludvig Holmes, hvilket
upplästes vid en festmiddag, arrangerad
till ära för biskop von Scheele:
TILL BISKOP K. H. GEZ. VON
SCHEELE.
Jag liör en vesperklockas helga ljud,
Till Herrens altar’ skyndar Kristi brud
Att bönens klara offeiiågor tända.
Af mystiskt dunkel templet famnadt är,
Blott Kristusbildens höjda händer der
I dunkelt ljus med purpurstrimmor tända.
Men stormar hvälfva öfver fager ö.
Och vesperklockans sakta toner dö,
De gamla templen i ruiner falla.
Ibland, nu säges, dit en andehär
Till remnadt altare sitt offer bär
Och midnattskloekar då till andakt kalla.
Jag sörjer dock ej år som hädanflytt,
Ty dunkel gryning sig i dag förbytt,
Och nya tempel sig mot himlen sträcka,
Och nya slägten på den fagra ö,
Som famnad är af djupblå östersjö,
Till renad gudstjenst sabbatsklockor väcka.
Du ädle gäst, en helsnlng göm 1 dag
I minnets helgedom och med den tag
Till konungen i fjerran höga norden.
Hans milda spira ej invandrarn glömt,
I skydd af den sin barndomsdröm han
drömt,
Och än hans lijerta slår för fosterjorden.
Säg honom, när ditt land du åter når.
Att mången svensk härborta redo står,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
