Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nya lagrar att lägga till de många han
vunnit förut.
Konserten i Minneapolis var en “succès
pyramidale.” Direktör Valline från St.
Paul, sångföreningen Vegas ledare,
anförde den stora kören med en kraft och
finess, som tydde på en gedigen
uppfattning af sångens hela innebörd. Den
svenska sångerskan Emma Nilsson
sjöng flera sånger med utmärkt
disposition. Professor Gustavus Johnson
skötte hela tiden ackompanjemanget.
Lundqvists repertoar upptog både
allvarliga och humoristiska sånger. Den
klangfulla, starka och odlade rösten
fylde hvarje vrå i den kolossala
Exposi-tions-lokalen och hvarje ord i vårt
härliga modersmål, på hvilket han
naturligtvis uteslutande sjöng, klingade klart
och expressivt, och alla hans nummer
tjusade med samma förunderliga makt
våra sinnen. Konsertens slutnummer,
sedan Lundqvist sjungit så många
sånger att man måste förvånas öfver att
han stod ut dermed, utgjordes af “Du
gamla, du friska, du fjellhöga
Nord,’-barytonsolo med riturnell eller kanske
rättare sagdt refräng af kören. Här
klämde “Lunkan” i, så att det sade
“sqvatt” i salen och effekten var
makalös. Vi få aldrig mer höra denna af
kungliga majestätet i nåder gillade och
antagna svenska folksång, föredragas
på detta sätt, såvida inte “Lunkan"
kommer igen. Ty vårt århundrade eger
ledsamt nog endast e n “Lunka.”
“En, men ett lejon.”
Lundqvist är dessutom en koloss,
tjockare än “den fete mannen” på något
museum, och är det i anledning deraf,
som vi vilja illustrera hans figur med
en högst rolig liknelse, som en välkänd
skämtare begagnade sig at, då han såg
“Lunkan” och hans ciceron lunka uppåt
Nicollet avenue. Han liknade nemligen
det celebra paret på afstånd vid ett
väldigt ullgarnsnystan med en på sidan
inkörd strumpsticka eller en käpp i en
portgång bredvid en beerkagge — huru
man nu tager det.
Af en sångarbroder och beundrare
helsades Lundqvist välkommen till
qvarnstaden på följande rimliga
vis:
Du sångardrott från iilskadt fosterland,
Välkommen hit till Mississippis strand,
Att glädja oss med dina klara toner,
Som tjusat och bedårat millioner.
Du är en “sångarkung i utdödt hof”,
På flykt när operan i Stockholm sof —
Dock menas ej härmed att du kan flyga,
Ty dimensioner har du allt för dryga.
Blott att du är en älsklig näktergal,
Hvars drillar ljuda öfver berg och dal
Så friskt att skogens bjerta sångarskara
Blir tyst och drömmande och lyssnar bara.
Så stark som din ej klungit någon röst:
Den oväller ur ett bredt och manligt bröst—
Men om ett litet kalfskinn man vill klämma
Så blir det en båd’ vek och tarflig
“stämma”.
Dock — “Lunkan” klämmer i, så att det
hörs,
Så att till tårar hvarje öga rörs;
Så kan blott hans föfbålda stämma skalla—
Det märken, skälfvande, I snorkar alla!
Shake hands! Välkommen hit, Ers
Korpulens!
Vi smälla dig i näfven, så det käns
Och hissa upp en blågul flagg på stången,
Högt hurrande för dig och svenska sången!
KAPTEN MAGNUS ANDERSEN.
Egendomliga företeelser af
mångfaldiga slag egde rum i Chicago år 1893
under den tid verldsexpositionen
pågick.
Till en af de mest minnesrika dagar,
under denna tid, torde man kunna räkna
den i3:de Juli, då kapten Andersen och
hans käcka gossar, elfva till antalet,
anlände med sitt lilla drakskepp, “Viking,”
och der rönte ett emottagande värdigt
deras mod och raskhet. Kapten
Andersen blef hedrad med stora ovationer och
sällskapskretsarne visade honom sin
hyllning medelst banketter och
tillställningar.
“Hvilken galen idee att försöka att
segla öfver Atlanten i ett sådant
nötskal!” var det vanliga utropet, då det
blef bekant att norrmännen ämnade
sända till verldsexpositionen i Chicago
en modell af det ett tusen år gamla
vikingaskeppet, hvilket år 1880 blef
funnet i kämpahögarne vid Gokstad i
södra Norge.
Några söner af Norge, riktiga
sjöbussar, med litet vikingablod i sina ådror.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
