Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kellgrens bref till Rosenstein I. Af H. Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 Kellgrens bref till Rosenstein.
Säg nu att jag ej tracterat Herr Hof-Junkaren med nytt ocb
gammalt. Som jag ej bör begära, att Regerings-Rådet Zibet skall
taga en häst till för mitt bref skull, är väl bäst att här sluta. Jag
granskning af detta poem må anföras hans bref till Tham af Dagsnäs (den 24
oktober 1783): »Spastara, Medea, Åttiotre ha hela förståndsmeriten och mycket
af det poetiska från mig. Själf skrifver han så vildt, så rusigt som hans
person är. Därföre är det en fundamental villa, som ej kunnat hjälpas. Och jag
lät ofta galenskaper stå kvar för deras storhets skull; hvilket jag sade honom».
T broschyren Om efterhärmning, utgifven kort före Lidners död, yttrar Thorild;
»Så hafva de vise läeare bland oss sett en bålstor poet icke uppstiga, utan
upprasa, hvars lynne är ett slags underbar och ståtlig dumdristighet emot all
skönhet och ömhet, emot Gud och naturen, och konst däruti består, att af alt
det, som skalder kunnat göra mest ömt och stort, skapa extremer. Öfverdådet
synes större, än alla hjältars mod. Ärad för trenne stycken, som lånt sitt
värde af en annans förstånd, och som, utan detta, skulle hafva varit, mera än
resten, vidunder af än en öm, än en ryslig lögn — dårar han den svaga och
stora hop, som kan häpna vid ett blossande meteor, ett blodigt norrsken, men
som aldrig hade en känsla för solen».
Jämf. härmed den bekanta anekdoten (jaså, Hr Magistern strök inte ut
mera!), hvilken — så vidt jag vet — för första gången meddelas af Palmblad
(Biogr. Lex. Ny revid. VIII s. 117). Kellgrens citat är ej fullt riktigt, ty de
afsedda verserna lyda:
Det blixtrar. . . hvad gnistor! de spritta, de spraka:
Hväsande svafvelregn störta sig ner;
Darrande jordens inelfvor braka;
Dess grundvalar skaka;
Hon vrålar, spyr eld — nu öppnar hon sig. . .
Gud! nådig, barmhärtig, förbarma dock dig!
Egendomligt nog anföras de af Kellgren klandrade verserna af Atterbom
såsom »en den effektrikaste målning af händelsens fasor och den moderliga
ömhetens triumf» (Sv. Siare och skalder V s. 393). I Stockholms Posten för den
12 och 13 dec. 1783 skref Thorild en berömmande recension, och den 2 febr.
1784 infördes i tidningen en dikt till Lidners ära. Några nummer därefter (den
19 febr.) yttrade sig Tham af Dagsnäs öfver dikten och erhöll i anledning däraf
ett kort svar den 4 mars s. å. I Tryck-Friheten den Välsignade skrefs den 17
nov. 1783 en likaledes lofprisande recension. Anmälaren anför just de af
Kellgren klandrade verserna och frågar: »men upphöjes ej själen lifligare vid dessa
än de släpande alexandrinska verserna?» Den 12 jan. 1784 svarade en
insändare, som kallar sig »Christelig Vitterhetsälskare» och »förklarade ett heligt
missnöje öfver några ogudliga tankar», som recensenten citerat. Härpå
genmälte Lidner den 22 jan. s. å. Så vidt jag vet, yttrade sig Kellgren aldrig
offentligen om detta poem. En anmärkning till str. 9 af dikten »Man äger ej
snille för det man är galen» har — troligen med orätt — ansetts åsyfta
Lidner. Hvad Rosenstein beträffar, försåg han Lidners 1793 utgifna skrifter med
ett företal, i hvilket han berömmande yttrade sig om Spastaras död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
