Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kellgrens bref till Rosenstein I. Af H. Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 Kellgrens bref till Rosenstein.
dessa skickligaste Spioner äro författarena sjelfva, som rivalisera
med hvarandra1).
Jag har nu läst slutet af Brors Academiska arbete2). Det
res-senterar sig till ingen del af Brors sjukdom, då det författades.
Det jämna band, hvarmed Bror leder öfvertygelsen, är lika starkt
intill ändan. Det synes mig, att ingen af Rousseaus vederläggare
visat denna sannskyldiga grund till hans villosats: misstaget om
följd och orsak," Jag ville, att Brors Afhandling funne andra Läsare
än våra kära Landsmän. Deras hufvudfel är ej att mycket
angripa vitterheten; men att anse den med förakt. De föreställa sig
ej upplysningen som så egenteligen skadlig; men . . , de veta ej,
hvad den är. Jag har någorstäds läst om en Fransk Prelat, som
suckade och sade: Lycklig den tid, dä man för smädade oss och
re-ligionen! Svenska Vitterhetsidkare och Philosopher skola länge af
samma skäl behöfva sucka efter fiender.
Brors reflexion öfver Smickret är som alt öfrigt förträfflig3).
Jag tror, att ganska få Snillen hafva förtjent den vanära, som åt-
1) Kellgrens här framstälda förslag vann äfven Akademiens bifall. Sv.
Akad. Hist. I 135.
2) Rosensteins förut omnämda tal var nu troligen färdigtrykt. Det band
af Akad. Handl., hvari det finnes intaget, var i bokhandeln tillgängligt den
12 april.
3) Kellgrens här nedskrifna tankar återfinnas i olika form i hans
sedermera utgifna Strödda Reflexioner. Se härom Sv. Vitt. Häfd. I 65 — 70, där ett
vidlyftigt citat ur detta bref anföres. De ord af Rosenstein, på hvilka
Kellgren syftar, lyda:
Det återstår att med några ord omnämna de beskyllningar, som göras
vitterhetens idkare, beskyllningar, hvilka knapt förtjäna vederläggning, då de
anföras som skäl mot vitterheten. Man omtalar, hur skalder och vittra
författare med ett öfverdrifvet smicker upphöjt och insöft regenter, en Augustus,
en Ludvig XIV, huru de ofta slösat sina offer på ovärdiga föremål. Men är
detta vitterhetens eller tidernas fel? Har någonsin en regent, som älskat och
belönt smicker, saknat smickrare? De regenter, som föraktat eller vanvårdat
vitterhet, hafva icke varit utan smickrare, icke en gång Caligula, som ville
uppbränna Virgilii arbeten. Ludvig har till äfventyrs blifvit för mycket berömd,
men Ludvig var värkligen stor, och själfva berömmet dref honom till stora och
ädelmodiga gärningar. En samtida konung Karl II lät Butler och Dryden svälta,
men fann icke dess mindre ministrar, som underhöllo dess veklighet och
orklöshet, hofmän, som tillbådo dess flyktighet och betjänade dess vällustiga böjelser.
Tagom människorna, som çle äro. Få af dem tillskapa sig själfva, de flesta dan,a§
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
