Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kellgrens bref till Rosenstein II. Af H. Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgrens bref till Eosenstein. 45
Det var då någon Opera,
Som Jofur snart åt Hofvet gifva ville,
Hvars anstalt kunde så hans omsorg til sig dra,
Lär någon Hofman utaf Snille
Mig svara straxt — Nej, hvad otroligt är,
Det var en sak ännu af mer besvär,
Ännu af mera vigt, ännu af större värde.
Förunderligt — Hvad var det då på färde?
Jo, at jag straxt må gå til sakens slut,
Det var det värf, som nu vår Jofurs omsorg väckte,
At dela Nyårsgåfvor ut.
Ej blott åt en och två, men åt et menskjo-slägte.
Jag såg då hvarje dödligs lott,
En tunna full med ondt och några droppar godt.
Sist frågan blef om någon viss Grefvinna;
Ja hon, ja hon, sad Jupiter och log,
Hvad godt sku vi åt henne finna?
Godt? ropte hvarje Gud; godt? ropte hvar Gudinna,
Har hon ej än fått sällhet nog?
Der blef et fasligt sorl, man fann ej något fog,
x4i en skall njuta alt det sälla och det täcka,
Som annars väl til hundra kunnat räcka.
Minerva först til orda tog:
Jag henne smak, förstånd och snille gifvit,
Men huru slätt min godhet erkänd blifvit!
Hvad större otack och förtret!
Hon ej en gång af mina gåfvor vet.
Och jag, föll Plutus in, hvad ömnig rikdoms gröda
Har icke jag den otacksamma skänkt!
Men mån hon derför nånsin tänkt
At lyckans förmon bordt förakt och högmod föda?
Mån likars rätt hon derför nånsin kränkt?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
