Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterbom och Geijer efter »affallet» Af G. Frunck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atterbom och Geijer. 75
Leopold, såsom Geijer påstått, burit de unga litteratörernas anfall
med tystnad vore ogrundadt. Atterbom hänvisar till flera i Leopolds
skrifter förekommande ställen t. ex. Silfvertonen — »motutfall, till
hvilka han naturligtvis egde den oinskränktaste rättighet.» — Geijer
hade i sin recension visat sig tro, att Atterbom genom att i
diktsamlingen intaga polemiska stycken velat gifva luft åt en ännu
hos honom kvarlefvande vrede. Att så ej var förhållandet, hade
Atterbom redan förut framhållit genom att hänvisa till planen för
dikternas utgifning. Emellertid upptager han åter detta ämne och
förnekar, att någon sådan vrede hos honom verkligen funnes.
Sanningen af detta sitt påstående bevisar han ock genom det följande.
Leopold såg, säger Atterbom, »på fullt allvar en fara för
förnuftets och culturens heliga sak i den större frihet, det mindre
begränsade spelrum, som phantasien genom de nyare poeterne
återvunnit.» Hans föraktfulla utlåtanden om folksagan och folkvisan
vore sagda »i uppriktigaste välmening.» »Frid öfver hans minne!»
o. s. v.
Atterboms »förklaring», ur hvilken vi här framlagt endast hvad
som synts oss vigtigast, är i sin sista punkt riktad mot
recensentens påstående: »Författaren tänker för mycket på framtidens
utslag.» Detta gifver Atterbom anledning att uttala en del af sin
poetiska trosbekännelse. »Rigtigare», säger han, »fatta mig dock
de, som förebrå mig att för mycket tänka på forntiden, d. v. s.
att med mina tankar, känslor och böjelser för mycket lefva i
förflutna tider.» — — — »Jag försänker mig gerna i betraktandet
af den tid, då Poesien var den anda, som genomträngde menniskans
hela offentliga och enskilda lif, och om jag någonstädes på jorden
är hemmaj så är det der.»
Efter att i förbigående hafva opponerat sig mot Geijers
uppfattning af Stjernhjelm och det sjuttonde århundradets svenska
vitterhet (»ännu ingen vår» hade Geijer därom yttrat) afslutar han
sin förklaring med ett tack till recensenten för hans »redliga
välmening». Han ser denna äfven i de »tirader, der han tillåtit sig
en ton, som för de flesta läsare bortskymt den.» Hans dikter hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
