Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bref från A. F. Lindblad till P. D. A. Atterbom. Af C. E. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utdrag ur Lindblads bref till Atterbom. 97
3 Maj 1853.
Jag är skyldig dig varma tacksägelser för ett det hjertligaste
bref, som jag för längesen fick mottaga från dig, och hvilken skuld
genom de sista dagarnes händelse blifvit så tryckande för mig att
bära, att jag, oaktadt min tröghet, måste taga till pennan och
säga dig några ord.
Dessa ord, då de nu skola fram, äro dock så illa tillhyfsade,
att de, förgätande allt skick och ordning, trängas om främsta
rummet, hvarigenom deras afsigt att uttrycka min tacksamhet endast
medelst din goda vilja att så uppfatta den, kan vinnas.
Saken är neml den, att det är du, som gifvit mig
Nordstjerneorden, och då denna utmärkelse gjort mig glädje, så vill
jag också af allt mitt hjerta tacka dig derför. Du har skrifvit till
mig inför en undrande allmänhet de skönaste och varmaste ord i
din dedikation af din Bellman, hvilka kommit samma allmänhet
att säga: »Det var väl f-n!» Ytterligare har genom din nitiska
och vänskapsfulla medverkan Svenska Akademien gifvet mig sin
stora medalj, som för andra gången framkallade detta uttryck af
förvåning. Har nu folket två gånger sagt: »Det var väl f—n»,
så underlåter sällan konungen att säga: »Det var tusan d—n>, och
så fick jag Nordstjernan. Tack derför, hedersbroder, och när jag
en gång får den på rocken, så skall jag komma till dig och visa
mig i min ståt. Emellertid har jag äfven från hofvet emottagit
de otvetydigaste bevis på den hjertligaste och uppriktigaste
välvilja, grundad på ingen annan auktoritet än deras egen
öfvertygelse, hvilken jag dock för min del bestrider, ty sanning är och
förblifver, att jag fått mer, än jag förtjenat, och måste således
enligt all naturlag underkasta mig det ödet att till slut gälla
mindre, än jag i sjelfva verket är värd. — Men nog härom. Det
är allt fåfänglighet. Våra ömsesidiga sorger och bekymmer vika
ej åt sidan för dess dunster — — Det är ålderdornens hår-
daste pröfning att se vännernas krets allt mer och mer glesna och
slutligen försvinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
