Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utdrag ur Atterboms bref till Lindblad. Af M. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 Utdrag ur Atterboms bref till Lindblad.
Motala 8 Juli 1854.
Ja: ordningen, har nu kommit äfven till mig, att dricka den
bittra kalk, som, alltsedan de första menniskornas förvisning ur
paradiset, så otaliga millioner älskande, saknande, blödande hjer-
tan nödgats tömma. Och väl var under de sista åren — särdeles
under det allrasista — så stort det lidande, hvilket min nu be-
friade och förklarade hustru bar med oförlikneligt tålamod, att
man, under den mer och mer sig påträngande vissheten att denna
sjukdom var endast ett långsamt döende, ej nändes önska dess för-
längning.
Så beredda vi än ansågo oss vara, blef oss dock en i yttersta
måtto smärtlig öfverrumpling denna bortgång utan afsked — och
likväl var äfven den en sinnbildlig motsvarighet till hennes lika
stumma som djupa lif af kärlek och trohet, alltid knapp på ord,
men desto vältaligare i handling. »Ingen hafver större kärlek, än
att en låter sitt lif för sina vänner»; — hon har — och o! med
hvilken gränslös sjelfuppoffring! — i bokstafligaste mening gjort
det för mig; beseglande dermed sin rol af min goda engel här i
tiden — den skyddsengel, som numera väntar att mottaga mig vid
evighetens ingång. Hvad hon för mig var, kan intet jordiskt språk
uttala; måhända kan det på ett himmelskt lyckas mig att finna
ord derför. Herrliga gudalöfte! hvad hon var, skall hon fortfara
att vara; äfven för mig!
Upsala 25 Jan. 1855.
Mångenting oförlåtligt har jag i mina dagar gjort; men knap-
past någonting oförlåtligare än att lemna ett bref1), sådant som
Ditt sednaste, så länge obesväradt. — Bland mycket annat, för
hvilket jag beskrattades under min fordna »phosphoristiska» tid
(den jag föröfrigt aldrig lär hinna att växa fullt ifrån), förekom
ock, att jag i ett af mina ynglingsstycken (»Allegro och Adagio»)
talat om toner, som jag kallat »klingande tårar». Till och med
1) Se »Samlaren» 1888.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
