Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
II.
Jag vill slutligen nämna några s. k. reminiscenser hos
Atterbom, icke emedan de äro betydliga utan därför att de ej hafva
anmärkts. Något som hälst förminskande af det, som är hans
egendomlighet och värkliga skaldestorhet, vålla de icke.
Ett påtagligt inflytande kan uppvisas från ett bestämdt tyskt
stycke[1] på tvänne atterbomska poem, det ena med afseende på
innehållet, det andra med afseende på den egendomliga formen.
Jag menar Novalis’ vidunderliga dikt öfver kyrkogården i den
ofullbordade andra delen af Heinrich von Ofterdingen.
Innehållet i Atterboms dikt »Kyrkogården»[2] (skrifven 1809;
införd i Fosf. 1810, omarbetad i Lyr. Dikter 1837—38 under namn
af »Kyrkogårdsröster») erinrar delvis starkt om nämda förebild.
Men »Kyrkogården» står långt efter i poetisk kraft. Den lättrörda
böjelse för all mystik, äfven för den nattligt dunkla, som förmått
Atterbom att skrifva poemet, har hos honom endast kunnat framkalla
en ungdomlig fantasibild af det, hvilket hos Novalis är uttrycket
för en genial mystikers innersta väsen.
Låtom oss höra Novalis. De döde mana, men det är icke
ljusa, frigjorde andar, utan kyrkogårdens uppstigande nattliga
skaror.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
