Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atterbomska ungdomsdikter och reminiscenser. 39
Dylika efterforskningar i tysk literatur torde som sagdt kunna
utsträckas vidare och ingalunda blott gälla Atterbom.
I andra delen af »Lycks. ö» finnes en sång »Blank står
himlabågen» ete, hvarest ett slags omkväde »gungen, gungen, gungen»,
sagdt till »vattnets döttrar små», erinrar om det sköna stället i Lings
»Gylfe», sång XI, där samma omkväde förekommer och »sjösystrar
små» apostroferas. Icke desto mindre är det förra stycket lika
säkert ett uttryck för Atterboms individualitet som det senare för
Lings; att klandrande anmärka förhållandet vore småaktigt. Denna
lilla reminiscens — om det är en sådan — kan mycket väl ha
flutit in omedvetet för skalden själf.
Så kan man däremot icke förklara den detaljerade likheten
mellan ett stycke af Astolfs monolog under ovädersnatten, när han
flytt från Theanos skådespel, och — ett bref från Törneros till
Afzelius nyårsaftonen 1824 och nyårsmorgonen 1825. Saken tyckes
blott vara begriplig på det sätt, att brefvet kommit under
Atterboms ögon, att han blifvit förtjust af dess snillrika innehåll och
ansett det allt för värderikt för glömskan — Törneros7 bref
utgåfvos först 1840, året efter hans död. Så har Atterbom med sin
vän Törneros’ medgifvande brukat stället för »Lycks. ö» och gifvit
det ett rum i sitt stora skaldevärk.
Törneros.
Jag kan ej–––––somna från det sköna
året 1824 som nu spökar till afsked innan
väggurets hammare afrättat det — och i
denna andestund far ensamheten med isig
hand öfver hjertat — — — — —
Atterbom (Astolfs monolog).
Nu är den stund, sora, på den jord mig födde,
man under namn af midnattstimma räds:
då uret dagens bödel blir och drabbar
med hammarns sista slag dess trötta tinning,
och hvarje sömnlös ensling känner handen
som öfver honom far med iskallt smek.
Nyss — — — ville jag taga farväl af det
vänliga året — — — Jag tyckte mig
höra dess sorgsna afskedssuckar i den
tunga töblåsten som sveper utåt marken
och dess afskedstårar i de digra
regndropparnes fall. — — —
Ovilligt flyr det gamla året bort
att rikta Minnets skuggspelsverld: hur ofta
har i min fordna borg jag hört dess afsked,
än suckande i töig blåst, när skuren
mot tornets rutor slog — — —
Det lät i mina öron, liksom tidens
andegång, som trampar och trampar musten
Och på mitt väggur hörde jag hur Tiden
med jernsteg trampade på menskoslägtert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
