Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
Atterbomska ungdomsdikter och reminiscenser.
ur generationerna sora ur en
druf-sTcörd — — —
som våndades, likt drufvor i en vinpress,
att skatta åt den mäktiga tyrannen
de söndertrådda varelsernas must!
Huru mycket är klockan? fråga
menniskorna^ men högre väsenden svara: Hon
är — evighet. Masken och insekten
behöfva ej fråga; ty de äro sjelfva lefvande
urverk såsom timlighetens närmaste
skötebarn. Menniskan, som står pä
timlighetens spets etc.
— — — jag åter frågar
hvad lider natten? Hvad är timman? — En
bland andars tal det fins, för hvilken aldrig
hon annat var och blir än evighet;
Naturen är sitt eget timglas sjelf,
af mig blott, stäld på timlighetens spets,
förnimmas timmarna, förnimmas åren
Solen den bästa fogelskrämman för
inbillningens kringfladdrande läderlappar
(Zefyr:)
— — — sof och vakna ej,
förrn solen dig igenom fönstren helsar!
För alla dina grillers läderlappar
är hon en ofelbar nMfågelskrämma.
Omvändt har Törneros i ett bref till Falkenberg af den 29/5
1824 improviserat några strofer, som äro den mest tydliga
efterbildning af Atterboms »Ser du sylfen hvart han far». Denna
reminiscens har väl åtminstone under nedskrifvandet varit omedveten
och värserna äro ju dessutom endast af privat natur, ej ämnade
för trycksvärtan. Man ser emellertid det lifliga andliga umgänge,
som rådde inom Upsala-romantikernas krets.
Hur föga denna tid, jämförd med nutiden, såg på det koncisa
och nödvändiga i hvarje uttrycks sammanhörighet med
personligheten, bevisas af de ofta rätt ordagranna reminiscenser, som mindre
afsiktligt än genom ett visst låt-gå-systern finnas i den ene
författarens skrifter ur den andres. Oafsedt den allmänna, bekanta
likheten i tonen har t. ex. Eufrosyne flera enskilda atterbomska rader;
jag påpekar ur »Sommardagen» (Poet. kal. 1818):
»Blomman nickar
stum men blickar
tacksamt upp mot ljusets land»,
hvilka rader så godt som ordagrant återfinnas i Atterboms geniala,
typiskt romantiska »Äolsharpan», förebilden till Eufrosynes långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
