Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lekare och Ballader.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lekare och Ballader. 45
visor obestridligen kring af de vandrade spelmännen, och en af
dessa lemnar ock en katalog på sina repertoarstycken, hvilken
katalog mycket väl kan hafva gält äfven för en svensk lekare1).
Då kulturen i Sverge och i Tyskland vid denna tid (slutet af
1200-talet) sannolikt var tämligen likartad, så förefaller det åtminstone
ganska rimligt att förmoda, att äfven våra ballader kringförts af
dylika resande sångare.
En undersökning af våra egna källskrifter från medeltiden
motsäger åtminstone ej detta antagande. Man bör nämligen skilja
på den äldre klass af lekare, som omtalas före 1200-talets slut,
och den nya skara af spelmän, som från och med Magnus Ladulås
tid började att öfversvämma vårt land såsom ett slags härolder för
den europeiska medeltidsbildning, som just då rned alt starkare
och starkare böljoslag bröt sig fram öfver Sverges gränser. Om,
såsom jag på ett annat ställe (Hist. Tidskr, för 1891, haft. 4)
sökt visa, vi icke med något sken af rätt kunna förlägga våra
ballader längre tillbaka i tiden än till 1200-talets slut, så beror
tydligen den då skeende förändringen i lekarnes samhällsställning
icke blott på den nya tidens mera humana uppfattning af alla
samhällets olycksbarn, utan därpå att de lekare, med hvilka man
under och efter folkungatiden gjorde bekantskap, voro i väsentlig
mån ett annat släkte än de gyckelmakare, hvilka forntidens män
åsett med en blandning af löje och förakt. Detta nya släkte, hvars
uppträdande i Sverge sammanfaller med balladliteraturens
uppkomst, var enligt min tanke denna literaturs bärare eller de, som
på visans område förmedlade öfvergången mellan Tyskland och
Sverge. Säkerligen är det häller ingen tillfällighet, att de visa sig
1) »Sing ich den Leuten meine Lieder, so will der erste das, wie Dietrich
von Bern schied, der andere, wo König Kother sass, der dritte will der Heussen
Sturm, so will der vierte Ekkeharts Noth, der fünfte will Kriemhilts Verrath,
der sechte hörte Heber von des Wiltzenvolkes Ausgange, der siebente etwa
Hei-mes oder Herrn Wittichs Kampf, Siegfrieds oder Herrn Eckes Tod, der achte
will nur höfischen Minnesang, dem neunten ist das miteinander langweilig und
der zehnte weiss gar nicht was er will». Från dikten »Der Marner» efter Voigt:
Leben und Dichten der deutschen Spielleute im Mittelalter.» 1876. (sid. 16).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
