Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jubelfesten 1693. Ett bidrag till Storhetstidens kultur- och literaturhistoria. Af E. Wrangel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jubelfesten 1693. 67
velat bruka honom till ett, om än ovärdigt, redskap. Ty så kärf
och hård konungen än i flera fall visade sig, så långt han än vid
genomförandet af en plan kunde gå från billigheten, ja t. o. m.
från rättvisan — allt för konseqvensens, centralisationens och den
fasta organisationens skull —, så var han dock i grunden varmt
religiös och föll icke för den frestelse, hvartill månget smickrande
rökoffer kunde gifva anledning, nemligen att betrakta sig såsom
en Gud på jorden. Flera drag af sann kristlig ödmjukhet hafva
Swedberg och andra samtida att berätta ur hans lefnad. Och huru
man än vill bedöma åtskilliga sidor af hans lifsgerning, en finnes
likväl, vid hvilken forskaren som den olärde skall dröja med
oförminskad glädje: hans nit för den evangeliska kyrkan och det med
denna så nära sammanhängande undervisningsväsendet.
Den utveckling, konung Carl XI i nämnda afseende hade att
bygga på, var emellertid ingalunda obetydlig: hvad hade icke från
Upsala mötes och Carl IX:s dagar för upplysningen i kristlig anda
blifvit gjordt! Främst dröjer tanken naturligen vid »den kristlige
riddarens» konung Gustaf Adolfs hjeltegärning, han, som beseglat
Upsala mötes beslut med »en underskrift i blod»; det var från den
tiden Sverige blef bela den protestantiska verldens stöd — en af
dess höga uppgifter som »storstat» — och Sveriges konung dess
»assertor fidei». Men äfven för kyrkans och skolans utveckling
här hemma hade af Wasakonungarne och de under dem uppvuxne
store männen uträttats ett härligt, fruktbärande arbete. Den förste
Pfaltzaren hade nog också intresse åt detta häll, såsom åtskilliga
åtgärder visa, men hans korta krigarbana tillät dem icke att
utvecklas. Detta blef förbehållet hans son, som fått ett stort, ett
dyrbart, men ett farligt arf att förvalta och försvara. Och dennes
kloka, praktiska förstånd genomskådade hemligheten, eller
åtminstone en del af hemligheten, att möjliggöra denna förvaltning och
detta försvar: solidarisering inåt och utåt. Raskt fattade han sina
planer, oftast, särskildt vid kyrkliga ärenden, vägledd af utmärkte
rådgifvare. Med jernvilja satte han dessa planer i verket, tog
sjelf i, när det behöfdes, och dref personligen på öfver allt. Så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
