Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jubelfesten 1693. Ett bidrag till Storhetstidens kultur- och literaturhistoria. Af E. Wrangel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jubelfesten 1693. 109
skar studerade, högtidlighöll man icke blott söndagen den 26
Februari, såsom i Wismar, Stade och andra orter, utan äfven den
följande veckan. »Sekulardisputationer» höllos nemligen då vid
Bremens kgl. Atbenæum under praesidium af dess rektor, Georg
Gessitzius, conrektor Daniel Lipstorp och subrektor Erdwin
Herman Polernann; den förstnämndes disputation behandlade
ett karakteristiskt ämne: de papiofagio Svedico. Festens glanspunkt
var dock den stora oration som hölls af Bremens superintendent
Jacob Hieronymus Lochner och som sedan utkom undertitel:
Vox Turturis in Septentrione audita1). Med uppslag från Höga
Visans profetiska ord (kap. II, v. 11—12), hvilka äfven vid detta
tillfälle, såsom ofvan antydts, föresväfvade andra jubeltalare: »Ty
si, vintern är förgången, regnet är öfverståndet och är sin väg;
Blomster äro utgångna på markene; vårtiden är kommen och
turturdufvan låter sig höra i vårt land», genomgick talaren det
kyrkliga tillståndet i norden ända från den äldsta tiden, då
erkebiskoparne af Bremen voro dess högsta andliga ledare; särskildt
uppehöll han sig vid den svenska reformationen med ständig
hänsyn till den religiösa förbindelsen med Tyskland. Så skildrade
han den liturgiska striden och Upsala Möte — »O ætatem auream
plausibus nostræ Turturis æternum decantandam»! — samt de
närmaste derpå följande händelserna och kastade slutligen en blick
tillbaka på hvad turturdufvan sett under de följande regenterna
ända till den närvarande — således en hel svensk kyrkohistoria i
sammandrag. Så har turturdufvan ömsom jublat, ömsom klagat,
yttrade talaren. Men nu jubilerade hon endast; »Ihre Seufftzen sind
erhöret und in Jubel-Thon verkebret», såsom man sjöng efteråt;
nu egde hon rikt hopp om kyrkans framtid, och nu ingaf hon
talaren en varm bön för denna. Härmed afslöts det långa, ståtliga
och i hög grad orienterande föredraget. Före och efter detta
utfördes en storartad kantat, hvars ord2) författats af en Laurentius
1) Tryckt jemte dedikation till Carl XI och ett program, Bremen 1693.
6 Va ark 4:o.
2) Tryckta efter talet »Vox Turturisi) etc. under titel Gott-lobenden
Jubel-Schall. Möjligen var ock musiken af denne »Laurentius Laurentii. R. S. C. C.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
