Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stafvelseräkning som princip för svensk vers under sextonhundratalet. Af O. Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 Stafvelseräkning som princip för svensk vers under sextonhuntlratalet.
hvilka båda utgåfvo grammatiker 1573—74, den senare med
begagnande af den förres1). Om Oelinger yttrar Borinski i sitt
arbete »Die Poetik der Renaissance» (s. 36), att han »helt och hållet
står på stafvelseräkningens ståndpunkt; han känner hvarken skilnad
mellan jambisk och daktylisk meter eller mellan manligt och
kvinligt rim. Dock tager han det ej ens med stafvelseräkningen så
noga och kommer trots sammandragningar ofta med tio i stället
för åtta stafvelser». Ostrofrancus åter yttrade, att han i
stafvelseräkningen såg »Carminum nostrorum ratio»; han tillämpar den ock
strängare.
Att nu dessa syllabiska vers verkligen lästs upp enligt det
ofvan antydda schemat, d. v. s. med tonvikten lagd på hvarje
jämn stafvelse, oafsedt dess naturliga betoning, det är en sak som
från somliga håll förnekats under hänvisning på orimligheten i att
på ett dylikt sätt göra våld på språket2). Utan att vilja uttala
någon bestämd mening vill jag blott framhålla, att detta öfvervåld
på språket icke är alldeles otänkbart och fick ega rum t. o. m.
uti rimmen (se exempel ofvan), om annars dessa skulle finnas till
icke blott för ögat utan äfven för örat. För öfrigt finna vi den
nyss anförda prosodikern Ostrofrancus uttryckligen påbjuda detta
sätt att skandera, såsom af ett citat hos Höpfner (a. a. s. 5) framgår.
Den sistnämde yttrar i sammanhang härmed, att icke
stafvelseräkningen, utan den språkvidriga betoningen är det, som
brännmärker denna verskonst. »Försöket att alldeles uppgifva
regelbundenheten i betoningen icke så mycket karaktäriserar vår
diktning i det sextonde århundradet, som icke fastmer för ut ur
densamma».
Höpfner häntyder med dessa ord på hvad vi med ett oegentligt
uttryck skulle kunna kalla för den andra syllabiska skolan, hvilken
beror på direkt franskt inflytande och skiljer sig från den förra
1) Höpfner, a. a. s. 13—14; Minor a. a. s, 17—19; Ållg. Deutsche
Bio-graphie 24: 301 och 509.
2) Pilger, Die Dramatisierungen der Susanna uti Zeitschrift f. Deutsche
Philologie XX: 146—149.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
