Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stafvelseräkning som princip för svensk vers under sextonhundratalet. Af O. Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stafvelseräkning som princip för svensk vers under sextonhundratalet. 5
därigenom, att rytmen här är fri, och att betoningen noggrant
iakttogs i rim (och eventuelt cæsur). Här hafva vi i stället för falsk
rytm fri sådan (»arrytmi») och därtill en rik strofbildning i stället
för den enformiga, utslitna åttastafvingen. Såsom representanter
för denna riktning hafva vi Schede Melissus och Lobwasser, hvilken
för sin popularitet troligen står i stor skuld till den franske
tonsättaren, Goudimel, från hvilken han lånat melodierna. Det var
enligt Höpfner den franska musiken, som banade väg för den franska
metriken. Senare företräddes denna af bland andra Hoeck och
Wekrlin x). — I Holland påträffas också exempel på detta franska
inflytande2).
Efter denna öfversikt vänder jag mig till den svenska
literaturen och främst till dramat.
Uti flere af våra dramer från 1500-talet skulle man med någon
god vilja och öfverseende kunna igenfinna versen med fyra
höjningar, men det är dock omöjligt att bevisa, att författarne
medvetet följt någon sådan metrisk princip. Första gången vi med
säkerhet kunna säga, att detta är fallet, är i Asteropherus’ Thisbe.
Komediantdramat, hvars teknik Asteropherus tillegnat sig, var
visserligen i regeln skrifvet på prosa, men han hade äfven äldre tyska
dramer till förebilder3). Under 1600-talets lopp och äfven efter
Stiernhielm följa flera dramatici Asteropherus’ exempel.
Sålunda finna vi detta korta rimpar hos Laurbecchius (Simon
Magus tr. 1652), Beronius (Rebecka tr. 1674) och Dalius (Hecastus
tr. 1681), hvilka begagna det i samma form, som Asteropherus,
d. v. s. utan bestämdt antal stafvelser4). Beronius visar sig dock
kunna skrifva mer regelrätta verser uti några inlagda lyriska
1) Lemeke, Von Opitz bis Klopstock s. 122, 150. — Höpfner, a. a. s. 37,
42 ff.
2) JoncJcbloet, Geschichte d. Niederl. Literatur II: 48 ff.; jfr I; 459. - P.
van Duyse, Verhandeling över den Nederlandschen Versbouw I: 31 — 50.
3) Man har exempel på att »Hibaldeba»-dramer omarbetades på vers, och
Ayrer använde den fyr-höjda versen utan stafvelseräkning.
4) I Danmark t. ex. uti Hegelunds Susanna (1587), som är bearbetad efter
Birks drama,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
