Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stafvelseräkning som princip för svensk vers under sextonhundratalet. Af O. Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stafvelseräkning’ som princip för svensk vers under sextonhundratalet. 13
så synes det mig vara troligt, att Messenius förutsatt en uppläsning
med bibehållande af ordens naturliga tonvikt, ty i motsatt fall
skulle antingen denna i kvinliga rimpar hafva konsekvent
förvridits äfven i rimmet, eller ock dessa rimpar haft en från öfriga
skiljaktig trokaisk rytm. Man må ock ihågkomma, att vid den
tid, då Messenius’ dramer kommo till, var den af mig så kallade
senare syllabiska skolan känd i Sverige äfven genom
öfversättningar.
Man skulle äfven kunna tänka sig, att metriken i medeltidens
latinska hymner inverkat på Messenius. Jag skall längre fram visa
exempel på, att öfversättningarna till svenskan af dylika voro
affattade på syllabisk vers af samma art som hans, d. v. s. med
samma stafvelsetal i både kvinliga och manliga verser.
Messenius fick flere efterföljare, som vid sina dramatiska försök
iakttogo hans metriska principer. Vi kunna med fog säga, att han
härutinnan är hufvudman för en skola, till hvilken höra främst
Prytz och vidare Catonius, Chærberus och Chronander.
Prytz använder i sin Olof Skottkonungh (uppförd och tryckt
1620) 10-stafvig vers i prolog och epilog, 8-stafvig för öfrigt. Att
Messenius’ principer äro tillämpade, framgår af följande ur första
akten hämtade exempel:
Ach tu älende Swea land,
Huru illa går tigh i hand.
I Kong Börges tijdh den fiärde
Then rätta Gudstiensten lärde.
Prytz7 andra, ett år yngre komedi om Gustaf I skiljer sig icke
från den förra i metriskt hänseende. Med stafvelseräkningen är
han dock ej så noga som Messenius. Det är ej sällsynt att
påträffa 7- eller 9-, ja t. o. m. 10-stafviga verser. Ovanligt
oregelbunden är i detta hänseende följande passus ur Gustaf I (akt. I: 4):
Wågha wil iagh bådhe Lijff och Blodh
Nu för Fäderneslandet kär,
Jagh weet wist Gudh är migh när.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
