Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andreas Arvidis Manuductio. Af O. Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andreas Arvidis Manuductio. 85
kapitel afslutas med en motivering af dispositionen i den följande
framställningen — han vill först behandla »the Ting och Saker
som Poeten medh Förnufftet fatta kan endeles sjelfwe Orden,
medh hwilke Poeten the fattade Ting och Saker uthföra bör». —
Man måste nämligen först hafva konceptionen till hvad som skall
skrifvas ner, innan man har sjelfva orden. Det är Scaligers
bekanta indelning i res och verba1), som här föresväfvar Arvidi,
liksom den äfven inspirerat Opitz till sjelfva inledningsorden af hans
femte kapitel. Men här skymtar man hos Arvidi äfven en annan
källa — nämligen Harsdörffer —, en författare som äfven
Columbus i sin ordaskötsel har begagnat. Denne har infört i
poetiklitte-raturen den omtyckta (ursprungligen antika) paradoxen »min dikt
är färdig så när som på orden» — ett infall som äfven Arvidi
här använder. Olyckligtvis äro helt obetydligt af dennes skrifter
mig tillgängliga, och jag kan ej afgöra, om det är hans bekanta
Poetische Trichter eller den Zugabe han fogat till VI delen af hans
»Gesprächspiele» Vom rechten Gebrauche der Vöblichen Poetereyy som
förirrat sig upp till Strengnäs.
I sitt andra kapitel »om the Ting och Saker, hwilka det
Swenske Poeterij, så wäl som alle andre ansar och anseer» tager
Arvidi i tu med de olika diktarterna. I likhet med Opitz, hvilkens
femte kapitel han i denna afdelning mycket anlitar, begynner han
sålunda: »Thet Swenske Poeterij ansar allehanda Saker, så
Himmelske som Jordiske, Ja och the som ofwan Himmelen och under
Jordenne kunna begrepne och fattade warda, antingen the med
Lijff och Anda begåfwade äre eller och icke». Det är det
Aristo-teliska ota ecvac åel} som af renaissancepoetikerna mer och mer
förvandlats till en oinskränkt frihetslösen, som gaf skalden herradöme
öfver alla kända och diktade verldar2). Men denna så fritt fungerande
diktkonst är dock sjelf bunden af kompositionens tvänne grundvilkor
— inventio och dispositio. Arvidi definierar dessa termer ordagrant
1) Scaliger s. 201. s. 744. Borinski, s. 194.
2) Borinski. s. 71.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
