Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andreas Arvidis Manuductio. Af O. Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 Andreas Arvidis Manuductio.
Det sista i kapitlet är ett par sidor om »Bijordb eller
Epitheta». Förkärleken för den klassiska litteraturens epitheta
ornan-tia och de ifrigt åtlydda uppmaningarne åt skalderna att
efterlikna dem är visserligen ett af renaissancens naivaste uttryck för
sitt svärmeri för antiken, något af barndomens förtjusning i
skimrande lull-lull, men deri hvilade dock äfven en gryende känsla för
det pittoreska, för det fulltoniga, det expressiva och det målande,
i hvilken en sida af den moderna litteraturen, som ej är den
sämsta, har sin rot. Utvecklingen från kärleken till klassicitetens
stående biord till den nutida poesiens smak för »les épithètes
rares» — de sällsynta och suggestiva biorden — är ett
intressant kapitel af den moderna poesiens historia. Sina vändningar
och exempel angående epitbeten har Arvidi fått från Opitz och
Harsdörffer — han upptager dennes bild att på epitheten igenkänna
vi poeten som lejonet på klorna (Borinski s. 199). Arvidi har dervid
naturligtvis icke glömt den »nigra hirundo», som flyger genom en
mängd renaissancepoetiker. Några andra målande biord som
»skyhög», »honungssöt» stamma från Bavn. I de sista exemplen på
olika adjektiv, som kunde passa för »strand» och »jord» har
Arvidi sjelfständigt efterbildat S. Pavelsen, som gifvit en lång ramsa
dylika för ordet »berg».
De korta fyra sidor, som bilda Arvidis fjerde kapitel »Om the
Swenske Ordsens mått eller Quantitet» äro väl dock de viktigaste
och märkligaste i hans bok, ty i dem formuleras uttryckligen —
väl för första gången i den svenska litteraturen — den accentlag,
som är den svenska prosodiens hörnsten. Den, som har äran af,
att klart och tydligt för de germanska språken hafva formulerat de
regelmässiga höjningarnes princip, är som bekant Opitz.
Man har mycket disputerat om, hvarifrån han hemtat denna
regel, som gjort hans kanske största berömmelse och i hans
samtid lät »Opitzische Verskunst» blifva så godt som liktydigt med
korrekt behandlad vers. Gervinus uppkastade den förklaringen, att
han lånat teorien från en äldre tysk poet Ernst Schwabe, hvilkens
förlorade dikter han i sin Aristarchus mycket prisat, men då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
