Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellmans-minnets innebörd. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bellmansrainnets innebörd. 11
skrifvit visor till musik, för hvilka de passats. Men,— det är
förunderligt: är detta lyrik? Ja, visserligen, det musikaliska och
stro-fiska är med största mästerskap användt; men dertill komma nu
de lefvande figurerna, målade med episk säkerhet, och de uppträda
oftast med rent dramatisk framställningsform, i dialog och
utveckling af handling. Alla poesiens skiftningar har han således
upptagit och sammansmält i sina visor. Ty — visor skola vi på grund
af form och musik alltid kalla dem, och vilja vi särskilja dem från
andra visor, så kalla vi dem humoristiska visor. Dermed ha vi
nämnt den diktart, i hvilken, enligt historiens intyg, vår svenska
poesi står högst, den poetiska genre, hvari vi äro originella och
verkligt svenska. Bellman utgör dess högsta målsman. Men detta
innebär, att arten har en historia, att Bellman har både
föregångare och efterföljare. Att icke tala om vissa af våra folkvisor,
skulle vi kunna påpeka det humoristiska draget hos Stjernhjelm,
hos Lucidor och Runius, hos Holmström och Frese. Men Bellmans
direkta föregångare var Dalin, hvars visor och prosahumoresker
onekligen utgöra hans egendomligaste alster. Af Bellmans samtida
och efterföljare vill jag blott påminna om Hallman och Kexell,
Valerius och Dahlgren samt äfven från senare tider om Elias
Sehlstedt och Gunnar Wennerberg.
Som bekant äro vi svenskar i afseende på utförandet af
Bellmans sånger ganska kinkiga, emedan vi af en riktig
Bellmanssångare fordra så mycket, — icke blott röst, utan framför allt
föredrag med många olika egenskaper. Föredraget skall, på samma
sätt som hans egen diktning, vara mångskiftande, det skall vara
lyriskt, men derjämte också vara episkt-drarnatiskt, och särskildt,
der detta fordras, ådagalägga en starkt utvecklad mimisk förmåga,
utan att dock uppgå i den krassa realism eller detaljskildring,
hvartill ett allt för långt drifvet dramatiskt härmningsbegär kan locka.
Det komiska skall alltid framhållas, men icke på skönhetens
bekostnad; den i botten elegiska stämningen hos skalden, buren af
musiken, måste alltid fram, för att breda liksom en idealiserande
lasur öfver de drastiska scenerna. Sådant visar äfven Bellmans-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
