Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellmans-minnets innebörd. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sångens historia, ty den har en sådan. Näst skalden sjelf kom
Lars Hjortsberg, vårt största skådespelaresnille. Han hade ingen
röst, men föredraget var mästerligt, förnämligast i de glada och
idylliska sångerna, hvilka han, oaktadt all natursanning, gaf med
ett idealiserande framställningssätt. Den andra var Axel Raab,
som hade sin styrka i naturhärmningen, men dock mest älskade
att sjunga, de elegiska och åt de tragiska liggande visorna, sådana
som »Ack du min moder» och andra. En tredje sångare, som synes
ha stått mellan dessa begge, var den unge Per Ulrik Kernell,
Upsalastudent af Östgöta nation, om hvilken Atterbom talar med
hänförelse: han hade vacker röst, såg bra ut, egde god deklamation och
stora mimiska anlag. Men hufvudsaken hos honom var, att han
med allt detta gaf dikterna ett uttryck af poesi, som för åhörarne
var oförgätligt. Af Bellmans-sångare efter midten af århundradet,
hvilka jag själf haft förmånen att höra, nämner jag i främsta
rummet aflidne hofrättsrådet Munthe d. ä. samt målaren professor Troili.
Bernhard von Beskow, som i sina »Lefnadsminnen» meddelat den
nyss anförda karakteristiken öfver Hjortsberg och Raab, tillägger,
att konsten att sjunga Bellman med dem kan sägas vara utdöd.
Men vi, nu lefvande, kunna med skäl säga: Gud ske lof, att så
icke är! Äfven i det hänseendet gäller sanningen af Tegnérs så
ofta upprepade ord:
»Det fins ej tid, som dessa toner sofver.»
G. R. Nyblom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
