Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellman såsom skald bedömd af sin samtid. Af Lauritz Weibull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114 Bellman såsom skald bedömd af sin samtid.
den, hvari stycket nu förekommer — och om dess författare säges
det, att han är »ett snille, hvars egna manér at måla Naturen
lätt förråder sig»1).
»Svenska Parnassen» står i det hela taget som en den
rätttrogna smakens representant. Redan innan den begynte utges,
hade man emellertid i Stockholms-Posten, klassicitetens främsta
organ inom pressen, sett berömmande uttalanden om Bellman och
bans diktning. Det var 1778 i oktober dess första nummer
utkommit. Det följande året läses deri en artikel, hvari
Bellman förekommer omnämd. Kellgrens fina penna spåras väl icke
i denna, men i stället har man att betrakta uppsatsen såsom ett
uttryck för hvad någon eller några af tidningens läsare tänkte.
Möjligen är Lidner författaren.
Det förtäljes i den lilla berättelse, hvarom här är fråga, att
en ej mindre för sin yppighet och sitt slösen än för sin skönhet
bekant »Opera-Hjeltinna» en afton tillstälde en stor fest. De glada
gästerna voro redan samlade, från ljuskronor och lampetter
strålade ett glindrande sken och på bordet stodo de kostbaraste rätter
och de utvaldaste viner. Just som den »wackra, ottkantiga
silfwerservicen» frambars, inträdde emellertid en bister
polisgevaldiger i sällskapet. Denna oväntade tilldragelse föranleder nu
berättaren till följande utrop: »Hogardt! Bellman! Hamnen den
förolämpade menskligheten! Eder tilhör at förewiga bland alla
til-kommande släkter minnet af en händelse, hwars like man aldrig
skolat förmoda i det adertonde Seculum . . .»2).
Bellman och Hogarth sidoställas alltså här, ett förhållande,
som ofta upprepar sig. I sjelfva verket låg också jemförelsen
ganska nära till hands för skaldens samtid, och man vet, att Bellman
sjelf kände sig hedrad af densamma. En annan fråga är
emellertid den, om Bellman verkligen skulle med fördel hafva kunnat
teckna en scen sådan som den ofvan beskrifna.
1) Svenska Parnassen 1784, 249.
2) Stockholms-Posten 1779, n:r 114.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
