Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olof Broman. Vår förste romanförfattare. Af Knut Barr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Broman. 37
som en mäkta öfvernaturlig man såväl för sin respektingifvande
lärdom som i synnerhet för den trollkarlsgloria, som man såg kring
hans hjässa. Han var ej häller utan anor att brås på i den vägen.
I sin nämda Disquisitio de morbis accidentalibus berättar han, att
hans far för honom omtalat en massa historier om trolldom och
häxeri, »emedan hans moder blef ock angifwen för Blåkullafärder.»
Troligtvis fann Broman för bäst att hålla god min, då hans
patienter ådagalade sin förtröstan på hans undergörande makt; han
utöfvade därmed större inflytande på dem, fick deras oinskränkta
förtroende och därmed många värdefulla bidrag att inflicka i sina
krönikor. Ortens »trollkarlar» och andra hjälpsökande bidrogo
nämligen mycket till att Broman har så många »märkliga händelser» att
berätta. Det är af folkets mun, som han erfarit lejonparten af sina
många underbara tilldragelser, en del har han »läst om,» och några
har han själf upplefvat. — Bland dessa senare må nämnas som
exempel följande historia, hämtad ur hans sistnämda skrift: »1715 uti
Augusti månad, när min Cousin N. N. ena Prestehustru war hos
mig om en afton; hände sig at et spöke, såsom en liten karl med
långt skägg kom in till oss, gåendes åt spisen; hwarest glöden bran,
dock spiället tilslutit; och lade ther et stycke, ljka som fläsk
hwaraf elakt oos upkom, äfwen någon rök. Jag lopp til at draga
spiället up, säjandes: Hwad är tu för en ? Han swarade intet, utan gick
til hustrun som et skri utgaf löpandes til mig, säjandes: k. Bror
hiälp mig! fattandes mig omkring halsen. Thetta spöket blef tå
något längre än wi bägge; fattade med sina händer oss öfwer
halsen, och bögde oss några gånger neder åt gålfwet nog diupt, tå wi
mycket stretade emot, och med tårar ropade: Gud hiälpe oss! När
han omsider släpte oss, tog han en tegelsten utur spisen och slog
mig bak emellan axlarne, at iag föll framstupa neder på gålfwet;
dock Gudi äran! utan skada; dock inan iag kom up war spöket
utur kamaren kommet; säjandes hustrun at thet for ut igenom dören
igen, såsom thet inkom; hwar af hon, och iag med henne, nog
blefwo ängslige, gående sedermera ut, och berättade för androm
hwad oss wederfarit war; tå drängen sade: sanneri, war thet
tomtegubben som ock synts för mig några gånger i stallet. Jag swarade:
Tomtegubba mig hjt, och tjt; Gud inled oss icke uti frästelse!!!’»
Dylikt synes nog stå i strid med ofvan uttalade karaktäristik af
prosten Broman som en kritisk och upplyst man. Men förklaringen
ligger däri att han var ett fullblodigt barn af sin tid, och han är
icke ensam bland sina samtida om denna underliga blandning af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
