Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olof Broman. Vår förste romanförfattare. Af Knut Barr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 Knut Barr.
hade wackert anseende och woro rika på wackra bladen och
krus-achtiga toppar. Han tyckte ock see att somliga blomster stodo
orörda, qwarstående til thes the bortwisnade, och kullföllo.»
Visserligen hade han sin naturliga, psykologiska förklaring af drömmar:
att de intet annat äro än »en sammanlappad-minne-representatioji
af de månge och åtskillige ting menniskan åtänckt och henne
förekommit är»; men som det var Alla helgona dag, fann han underligt
att drömma om blommor på marken. Därför frågade han sin dräng
till råds, som naturligtvis »war af qwickt förstånd och sinrjk hierna»,
men denne svarade till en början endast med att ge en speciellare
och konkretare utredning af Stilphos egen nämnda psykologi:
jägaren drömmer om jakt, domaren om trätor, »jungfrur om sina
wänner, ungkarlar och frjare om theras lenhänta klappningar — och
så bort före» — — och »drömar äro drömar, hwilka man, efter the
höglärdas goda råd, intet bör sättia tro til». Men hur det var, kom
han att tänka på att en af pigorna för att förmå honom att låna
henne en sin herres ritbok med allehanda vackra saker, som
vällustigt beskrifvas, gifvit och lofvat honom i utbyte en mängd
delikata favörer och dessutom anförtrott honom, »hurusom samtel.
ogifta fruentimbret i hofwet, sammanlagt at hålla en fasta, wakning
och förutseende til sin lycko, giftermåhl, tilkommande kärestor och
annat sådant». — Slutet blef det, att Stilpho öfverenskommer med
tjänaren att närvara vid denna kvinnornas hemliga sammankomst.
Och de begifva sig på den bestämda natten till ort och ställe och
blifva där vittne till de kärlekskranka kvinnornas underliga upptåg
för att få reda på hvar och en sin tillkommande, hvilka upptåg
noggrant beskrifvas.
Från hvilket håll deras käraste skulle komma, slöto de sig till
af det väderstreck, därifrån »surrande wäder kommit i deras
tok-sinta öron», och sin tillkommandes »Person, stånd och willkor»
förmådde de utgrunda genom att en och en i sänder »med itänd fackla
i handen» stå på brädden af en »klar-springande» källa och skåda
ned i vattnet etc. etc. Stilpho visste nu icke hvad han skulle tänka,
säga eller göra. Och som han intet annat vittne hade än sin egen
dräng, måste han afstå från att uppenbara galenskapen. »Dock kom
han ihåg sin dröm; och sade detta til tienaren: Nu kan jag
fullsä-kert säga, at Astrills Pilar och Veneris brona, kittla så starkt många
menniskor, at de förbyta sit wettiga wet och skähliga siäl, uti kättia
och käiieks-wisande brinnande brunst och brona; sökande alla sätt,
medell och utwägar, at winna flättjan, idka kättian och hysa lättjan.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
