Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olof Broman. Vår förste romanförfattare. Af Knut Barr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 Knut Barr.
rumplade några skepp, tagandes igän ait hwad siöröfwarena bortsnappat;
i synnerhet en mächta wacker Jungfru, then ännu så ung til åhrén war,
at ingen misstanke kunde tagas om henne. Stilpho tog henne i sitt skydd
och förswar; och sedan han förnam at hennes fader war döder, men
modren lefde, som en högförnäm Änkefru war, förde han henne hem,
finnandes wed ankomsten en så mycket större ährewördning och glädie som
denna unga Jungfrun enda barnet war, och arfwinge till alla godsen.
Thor-gilsson war nu på detta hofwet någon tjd bortföre, alt medan han hade
at bestyra med Landsförswaret, åtniutandes så godt af bem:te fru, som
någon skulle kunna begiära, hwilket han bemötte der med, at han ait thet
hofwet tilkom icke annorlunda skötte än som en rätt husbonde, uthom
det at han så många Penningar ehrlade för sig och sina twenne Tienare,
som en sådan Person anstår at giöra.»
En sommar hände emellertid, att jungfrun, då hon befann sig
vid sjöstranden föll i händerna på en sjökapten och af honom
bortfördes till England. Där blef hon för sin dygds skull af den
älskogs-kranke sjökaptenen beskylld för ett och annat och kastad i fängelse.
— Modern var mycket bedröfvad, men Stilpho än mer, hvarför han
genast med sin dräng seglade öfver till England för att återhämta
jungfrun. Han fick dock icke tala med henne i fängelset, men nedsläppte
genom »gluggen» ett bref med trösterika ord. Därefter föredrog
han sitt ärende för konungen, som på kaptenens anhållan lät
parterna afgöra sin tvist med värjan och dessutom befalte att
jungfrun »wid lifsstraff skulle emottaga den som igenkom en
segerwinnare».
Kaptenen, som var en arg slagskämpe, gjorde sig säker om
segern; men icke desto mindre hemsökte han Stilpho natten före
enviget för att lönmörda honom. Han lyckades dock endast att såra
hans venstra arm, så att den blef obrukbar vid fäktningen.
Beskrifningen på denna duell sammanstämmer i åtskilligt med
den förut berättade. Den sker till häst, och kapten aflossar mot
Stilpho redan på långt håll båda sina pistoler — med den verkan
blott, att förbandet på Thorgilssons venstra arm lossnar. Segern
blir Stilphos, men den framställes denna gång ej så lätt fången.
»Dryga slängar hördes å båda sidor.» Slutligen dignar kaptenen
död ned på samma gång som Thorgilssons häst. — Konungen var
ej riktigt nöjd med utgången, men han tröstade sig öfver kaptenens
nederlag med att säga: »Volenti non fit injuria». Så måste han
då gifva den fångna flickan fri, hvaröfver hon blef så häftigt glad,
att hon först om en stund »omsjder kom sig så före, att hon
förmådde säga: olyckan förde mig hjt, men lyckan förer mig hädan.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
