Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olof Broman. Vår förste romanförfattare. Af Knut Barr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84 Knut Barr.
vetet såsom t. ex. då det berättas på tal om Agneta, hur
Thorgils-son, sedan han frälst den unga sköna från sjöröfvarna och fört henne
hem, fann »en så mycket större ährewördning och glädje som denna
unga jungfrun enda barnet war och arfwinge till alla godsen».
Hvad kompositionen beträffar, är blott »personens enhet»
iakttagen; det enda sammanhållande är, att hjälten är en och densamma.
Dennes lif och öden följas från hans ungdom till hans ålderdom och
död. — Från det ena äfventyret till det andra som Stilpho råkar ut
för, hoppar berättelsen utan något egentligen sammanbindande led
och utan någon bestämd plan.
Hvad Stilphos »embetsåligganden» äro, hvad han har att
uträtta på sina många vidlyftiga resor hit och dit för hvarjehanda
»högnödiga expeditioner», därom få vi i allmänhet icke den ringaste
upplysning. Det som utförligare beskrifves, är endast och allenast
hans »förhållande til fruentimbret» på det ena eller det andra sättet.
Rummet växlar allt efter hjältens oupphörliga resor. Oftast är
han i Norge och Danmark, men ibland har han sina äfventyr i
Frankrike, England och Hamburg, och han besöker också Sverige, bl. a.
Helsingland, Island och — under sin ungdoms resor för studier eller
»plaisir» — Tyskland och Italien. Någon lokalfärg kan icke
upptäckas.
Tiden för berättelsens handling kan svårligen bestämmas genom
de antydningar berättaren gifvit. Skulle man sluta af namnen på
somliga af de orter, som nämnas, kunde man tro sig vara långt
borta i forntiden. Andra namn äro helt moderna. Tydligen är det
författarens afsikt att förlägga sina skildrade tilldragelser till en
aflägsen tidpunkt, men han gör sig i så fall skyldig till många
anakronismer. En duell, där det talas om pistolskott och andra nyare
inrättningar, får besjungas af »en gammal Lioda-smider». Och en
liten tid därefter — vid det stora bröllopet — uppträda damerna
urringade med »fallbolanger» och kras.
Berättelsens färg är afgjordt realistisk, trots det att författaren
ansträngt sig att ge den en viss sagostämning.
Stundom ger han sig in på små psykologiska funderingar öfver
den tanken och den handlingen och bjuder på åtskilliga sundt
förnuftiga anmärkningar och aforismer.
Att skildra annat än händelser och karaktärer försöker han sig
aldrig på. Af naturskildring t. ex. finns icke ett spår.
På det hela taget skönjer man väl icke någon djupare poetisk
uppfattning hos författaren, och hans stil är afgjordt underlägsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
