Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
här lämnade, är förtjänt af all uppmärksamhet. Fullständigare än
någon föregångare genomför nämligen Bergklint skillnaden mellan
antik och modern metrik; han vill hvarken tåla termerna lång och
kort stafvelse eller deras beteckningar — och men framhåller
däremot den olika styrka aksenten kan hafva. Han indelar denna i
trenne grader, tonicus minor, tonicus major och distinctivus,
betecknade med respective ’, ", I ordet maklighet finner nu Bergklint
två aksenter, men af olika styrka; det bör sålunda tecknas
mak-lighét1, och på samma sätt förhåller det sig med älskadé, älskandé
och älskaré. Uti sammansatta ord blir förhållandet mer kompliceradt;
där »höjer man rösten med mer ansats än eljest, till att gifva rätta
slaget tillkänna», således t. ex. Pännknifvarna. »Likaså t. ex.
Knif-smed, knif-sme-den, knif-sme-derna. Och dessa slags ord äro
alldeles obrukbara i all annan takt, utom i ett slags hoppande, som
oriktigt hålles för en latinsk dactylus. T. ex.
m m rn » m
Den knifsmeden härdar sitt stål med förstånd.
Däremot skulle örat alldeles ej kunna tåla, om man sade t. ex.
m> m m »mm"
Knifsmeden härdar stål. Eller ock: Den snälla knifsmeden, som så
kan hårda stål».
Bergklint intager således den egendomliga ståndpunkten, att han
(liksom Creutz, i olikhet med Dalin) ej vill tillåta några antibackier,
medan han däremot anser daktyliska ord godt kunna inrymmas i
jambisk vers. Detta sistnämda motiverar han därmed, att icke alla
höjningar behöfva vara lika starka8; det säger sig sjålft, att ej håller
Creutz haft för afsikt att genomföra en motsatt åsikt, hvilket, om
det annars varit möjligt skulle hafva gjort hans vers olidligt hårda.
Redan första versen i Atis bevisar detta:
/ i
Jag sjunger om den éld, som plågar och förnöjer.
I detta sammanhang förtjänar det äfven att erinras om Sven
Hofs metriska åsikter, hvilka han framställt i ett digert handskrifvet
verk, afslutadt på 1770-talet och i utdrag offentliggjordt i Svenska
Parnassen 1785. På sistnämda ställe förklarar Hof, att som tillåten
licentia poetica bör betraktas: »att gifva ton både åt första och
1 Ord på -het använde äfven Creutz utan betänklighet i jamber.
* Detta utsäges icke direkt, men underförstas, dä B. finner, att ordet
maklighet, trots aksenternas olika styrka »utan stötande eller örats förolämpande*
kan ingå i en alexandrin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
