Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
all möjelig styrka; men han tillåter sig en liten falskhet, som gör
segren alt för lått för honom.
Rousseau tillägger sin djurmänniska erfarenhet, det förstår sig;
men icke reflexion, ropar Reimar; då nu dess naturliga fördel skall
bestå i förmögenheten at stiga till nya fullkomligheter (la
perfecti-bilité) och i efterhärmningen, huru skall då detta djuret utan reflexion
veta, livad som år nyttigt eller skadligt för detsamma? etc. Ser då
icke Reimar, at i erfarenheten ligger redan denna egenskapen
förborgad? Eller hvad är reflexion, om icke en lindrig förmodan af lika
fall, tagen ur erfarenheten? Rousseaus djurmänniska t. ex. ser en
dag, i cn viss kula, er\ tiger uppehålla sig, som rusar ut, och sårar
honom; dagen derpå träffar han äfven en annan sådan kula, han
förmodar samma fall, och flyr. Denna verkan kommer af den
ganska naturliga förknippning, som är emellan dessa idéerna hos honom:
en såden kula — tiger — fara; såmad, död. Han ser en sten falla,
och såra et fienteligt djur, han kastar stenen; och förmodar samma
verkan etc. Hela vår andelika och förnuftiga reflexion är i grunden
icke annat, än en sådan djurisk förmodan af lika fall. Men just
denna förmögenhetens naturliga beroende och framalstring af
erfarenheten är et hufvudskäl emot Rousseau. Ty denna reflexionen
stiger ouphörligt; och det är just genom den kraftens naturliga
fortgång, som Européerna hafva hunnit så långt öfver vildame etc.
Öfverhufvud är det omöjligt at bortkomma från naturen. Vi äro
ämnade för alt hvad vi kunna vara; och alt är naturen.
Ordsaken, säjer Reimar, hvarför de amerikanska folken etc. ännu
äro så ohöfsade och vilda, är den ganska naturliga, at så länge et
land är nog rumligt och obebodt för at till öfverflöd upfylla
invå-narnes nödvändiga behof, nöja de sig med dess naturliga produkter
och äro icke i nödvändighet at upfinna landtbruk, slögder och
konster. När åter ett land börjar blifva mera befolkadt, börjar ock i
samma mån hvar och en at försäkra sig om sin plats (hvaraf
äganderätten); och när invånarne äntligen föröka sig ända till at ha et
öfverlopp af medborgare, som icke uptagas med jordbruket, börja
desse, som ock skola lefva, upfinna konster och bequämligheter för
de andre etc. — Ingenting år mera väl anmärkt än detta; äro icke
alla konster och vetenskaper födda i nödens och behofvets sköte?
Nöden är människoslägtets läromästarinna. Sjelfva våra
yppighets-kunskaper (filosofien, poesien, snillet etc.) äfven de hafva upkommit
af nödvändigheten at ha nya begrepp och nya nöjen; men endast de
redan sedade och välmående folkslagen, endast de redan tänkande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
