Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och uplysta charaktereme, känna detta behofvet. öfverhufvud
eftertänka människor ingenting och upftnna ingenting, ja aideles företaga
ingenting, utan at dertill vara satte i en viss nödvändighet. Alla
nationers första tider bevisa Reimars tanka, och hvarje enskild
människas erfarenhet styrker den.
Armenierne hos perserna; grekeme hos turkame; chinesiska
nationens hvimlande folkrikhet, och slögdsnille; spanjorernes lättja,
sedan Amerikas uptäckt etc. etc.
(8:de anmärkningen).
Alla Reimars äfvensom alla filosofers bevis för en försyn bevisa
icke mer, än at Gud en gång intryckt i naturen en oändelig vishet
och kraft. Men hans fortvariga inflytande är lika obevisat; och det år
icke en gång mögeligt, at visa nödvändigheten deraf. Men detta
angår icke mig, som icke vet af en sådan fråga. Min natur behöfver
ingen försyn och ingen uppehållande kraft; efter den år sjelf källan och
fullheten af alt förstånd och all kraft. Jag skall likväl anmärka tvånne
Reimars resonnemanger. Det första är ett slags sofism. Når han skall
bevisa Guds fortvariga och stundeligen inflytande kraft i verlden,
bevisar han den första, skapande och allmåna försynen, efter detta
ordets bokstafliga mening, som ingen deist någonsin nekat. Det
andra tager han af omöjligheten at förklara fortplantningen i naturen.
Han skyndar sig at förkasta Buffons kringströdda frö-ämnen, den
oändeliga invecklingen, form-daningen etc. för at ånteligen få förklara
fortplantningen genom Guds ouphörligt fortvariga och verkande
skapelse-kraft. Detta år ju tydeligen at löpa in i min panteism! Det
år at göra Gud till naturens lif och fader, i alt egenteligt och fysiskt
förstånd. Men det är icke första gången, som de renlärige
filoso-feme sett sig i nödvändighet at återförena Gud med naturen, (det
vill säga med sig sjelf) hvarifrån de så utan skäl söndrat honom.
De finna al tid naturen oändelig i sit inre och i sin kraft; och
de börja misstro, at väl Gud måtte hemligen ligga derunder. O
förnuft, hvarföre skall dit välde endast vara lialft!
(9:de anmärkningen).
Det onda, säjer Reimar, år en klar följd af tingens naturliga
inskränkning och af de tillfälliga hinder de lägga hvarannan i vägen
— det onda år en bortovaro, och en förhindring af det goda; så
som mörkret i anseende till ljuset — det onda upkommer af sjelfva
det godas regler; och den högsta visheten har tillåtit sådana afvi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
