Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men jag återkommer till Reimarus. Alla dessa reflexioner, och
äfven mitt afsprång (digress.) visar, at människorna naturligen
åtrå ingenting visst; men at så snart de anse et godt mögeligt för
sig, de genast åstunda det; och om det smickrar dem, tro det utan
betänkande; men ingen idée är väl vid första påseendet, mera
poetisk, mera ädel och smickrande, än odödlighetens. Hvad under då
om den har blifvit trodd; och jag sjelf om jag icke för väl kände
dessa svällande roman-kreaturen, människorna, och icke hade något
filosofiskt begrepp om werlden, skulle icke förnöja mig med någon
ting hällre, än odödlighetens sköna fabel. — Men odödligheten är
icke allenast ingen instinkt och ingen naturlig åtrå; sjelfva detta
datum af en ouphörligt verkande åtrå till lefva och åtnjuta, är
äfven falskt. Jag skall först ännu en gång förekomma en liten, men
för sanningen skadlig förvillelse, som man är van at tillåta sig i
denna tvisten. När man föreställer sig en döende människa,
föreställer man sig hanne helst i sina muntra eller åtminstone sunda
år, då lifvets och naturens krafter ännu oförstördt verka. Men hvem
ser icke oredligheten häri? En blomma har icke då fulländat sit
naturliga lopp, när en vacker hand bryter den, utan då när den sjelf
förvisnar på sin stjelk; äfvenså måste man veta hvad man menar
med det mänskliga lifvets rätta och egenteliga period. Men under
denna synpunkten (som onekeligen är den rätta) har det mänskliga
konststycket aldeles blommans öde. Lifvet upstiger i bägge från en
oändligt liten gnista, tillväxer, hinner sin högd, aftager — och som
alla blommans krafter småningom förtära sig, ända till at sluteligen
uphöra, så förtära sig ock människans — den ålderstigne gubben
börjar vackla och famla — en skymning drager sig öfver hans sinnen
— hans känsla af lifvet domnar sagta — redan är han i en
slummer — nu i en sömn — en fullkomlig dvala bemägtigar sig honom
— han dör. Detta är naturens lopp; det är rart at se någon dö
denna stilla och smygande naturens död; men några exempel gifvas
dock; och om de åro fa, så föregår just detsamma med de masta
människor något hastigare, som jag afmålat i naturens sagta
fortgång, efter hvilken alla blommor etc. dö. Med ett ord: Lifvets
kärlek aftynar och dör med sjelfva lifvet.
Nb. Det är derföre, efter alla naturkånnares och filosofers
omdöme, en vis och välgörande naturens inrättning, at åldren är
förenad med så många svagheter och ofta eländen. Småningom
förbittrar naturen för oss lifvets sötma at den blir änteligen en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
