Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evripideiska motiv i Asteropherus »comœdia» Tisbe. Af Viktor Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Evripideiska motiv i Asteropherus »comœdia» Tisbe. 29
heter »En historia van Pyramus ende Thisbe» af Mathys de
Gasteley, det andra »Pyramus ende Thispe», bägge från 1500-talet. »Har
ett utländskt original förelegat Asteropherus, förmoda vi, att detta
varit ett holländskt, hvilket han sedan bearbetat med upptagande af
intryck och hågkomster från andra dramer, dem han under sin
utländska resa sett eller med hvilka han genom läsning gjort
bekantskap» (Svenska dramat sid. 239).
Professor Schück i sin Svensk literaturhistoria håller före, att
A. varit influerad af ett engelskt drama »vonn Thisbes vundt pyramo»,
hvilket af en engelsk komedianttrupp troligen uppförts på skillda
orter i Tyskland, men med säkerhet i Nordlingen år 16041. A.
skulle under sin utrikesvistelse hafva lärt känna detta stycke. Schück
låter bestämma sig härtill dels af de skäl, som förmått Ljunggren
att antaga ett utländskt inflytande, dels af likheten i stil och ton
med det förshakspereska skådespelet, en likhet, som redan frapperat
Ljunggren. Schück förklarar dock, att han icke tror på någon
slafvisk efterhärmning af det nämda dramat, som vi för öfrigt icke
äga kvar.
Vare härmed huru som helst, säkert är, att Ljunggren synes
tillmäta Tisbe en icke obetydlig invärkan från antiken (1. c. 231). Detta
fysionomi, nämligen l:o den monolog, hvarmed Venus harangerar publiken, och
2:o scenen mellan Tisbe och hennes förtrogna (i det tyska dramat Rosina). Hvad
Venus uppträdande angår, saknar det dock hos Israel hvarje spår till motivering:
Hennes roll inskränker sig till den professionella fridstörerskans. Likheten i
senare fallet är också alltför fragmentarisk och oväsentlig, för att man skulle kunna
tänka sig, att Israels scen varit förebildande för A. — Viktigast för denna fråga
är det tyska dramats upplösning. Diana figurerar visserligen i 5:te akten, men
synbarligen mera till ögonfägnad. Någon räddareroll har hon ej, och
slutkatastrofen är fullständigt tragisk liksom hos Ovidius. — Det tyska stycket börjar
med en redogörelse för innehållet, af hvilken redogörelse framgår, att handlingen
omfattar endast den ovidianska Pyramus-historien, en väsentlig olikhet med A:s
»comoedia» och dess Ladislaus-intrig.
Öfverhufvud får man af Warburgs jämförelse det intrycket, att
öfverensstämmelserna mellan A. och I. mycket väl kunna hafva sin grund i det
gemensamma ämnet. Till detta omdöme kommer sålunda äfven Schück (Sv. lit.-hist.
I: 623, noten). Nekas skall likväl ej möjligheten, att A. läst eller sett I:s dram,
och det så mycket mindre, som denna, enligt hvad dess titel anger, spelats
1604, samma år som det stycke, hvilket Schück antager vara A:s hufvudkälla,
uppfördes i Nördlingen. (Rörande tänkbara konsekvenser af detta medgifvande
jfr slutet af denna uppsats!).
1 Se närmare härom Engl. Komedianten in Skandinavien, Skand. Archiv I,
377 ff., där beviskedjan är fastare tillknuten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
