Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evripideiska motiv i Asteropherus »comœdia» Tisbe. Af Viktor Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Evripideiska motiv i Asteropherus »comœdia» Tisbe. 37
tar att få hetsa kopplet och hålla det skaftade tessaliska
spjutet vid mina blonda lockar samt slunga det ur min
hand!»
Vv. 228—31: »Artemis, du det jämna Limnas härskarinna, som råder
öfver de af hästhofvar trampade öfningsbanorna! O, att
jag befunne mig på din mark, tämjande venetiska fålar!»
Vv. 239—44: »Ve mig, osälla! Hvad har jag väl gjort! Hvart
förirrade jag mig från förnuftets väg! Jag var vansinnig,
jag föll offer för en guds bländande. Ve, ve mig! Kära
mor lilla (= amman), hölj mitt ansikte! Jag blyges för
hvad jag sagt» o. s. v.
Det är en fm psykologisk iakttagelse, som ligger till grund för
dessa obundna utbrott af lidelsefull trånad efter det älskade
föremålet. Man drömmer sig själf omgifven af den älskades attribut och
deltagande i hans sysselsättningar. Detta vackra motiv har
Asteropherus (medvetet?) travesterat pä ett särdeles naivt sätt, då han
låter Pyramus kärlek söka sig sådana besatt lustiga uttryck som t. ex.
hans beslut att sälja båge och spjut för att köpa nål, trå~d och annat
sybehör (III: 3).
Ett af de mest evidenta lånen från Evripides Hippolytos, ett lån,
som måste fullständigt häfva hvarje tvifvel på inflytande från denna
tragedi, är, förutom det ofvan berörda bizarra temat om
spermanederlag i gudarnes tämpel, Dianas klagan öfver Pyramus våldsamma
och tragiska slut, V: 7. — Innan Hippolytos ännu hemförts från
hafsstranden, skådeplatsen för hans olycka, uppträder, som bekant,
i Ers skådespel gudinnan Artemis själf såsom deus ex machina för
att rentvå hjälten från den hemska skuld, som i faderns ögon
alltjämt hvilade öfver honom. Hon omtalar, hurusom Faidra, upptänd
af henne, »den förhatligaste för oss alla, som hafva vår lust i
jungfrulig renhet», gått under genom sin egen lidelse och ammans
ränker. Tunga ljuda gudinnans domsord öfver Tesevs, som i straffvärd
lättrogenhet blott på en kvinnas anklagelse dödat sin son utan att
inhämta gudarnes utsago, till hvilken denne vädjat. På T:s bittra
själfförebråelser svarar hon emellertid försonligt och tröstande:
»Fruktansvärdt är ditt brott, men förlåtelse kan du vinna.» Skulden till
det skedda vore i sista instansen Kypris, som måste släcka sitt hat i
den dygdige hjältens blod. »Det är nämligen en lag bland gudarna,
som gör, att ingen vill sätta sig emot den andres uppsåt, då han
riktigt med ifver vill något, utan vi gå då ur vägen för honom. Ty
det må du veta, att aldrig hade jag låtit skändligheten så triumfera,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
