Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evripideiska motiv i Asteropherus »comœdia» Tisbe. Af Viktor Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Evripideiska motiv i Asteropherus »comœdia» Tisbe. 41
Evripides första Hippolytos-dikt är, som nämndt, förlorad på
några fragment när. Emellertid äga vi en antik efterbildning, som
gifver oss en god föreställning om densamma, nämligen Senecas
Fädra. I handlingens anläggning liksom i teckningen af
hufvudpersonerna har Seneca nära följt den äldre Hippolytos, såsom Wecklein
utförligt visar i den ofta citerade inledningen till hans edition af
Hipp. Jämför äfven Fridericus Leo (i hans kritiska upplaga af
Senecas tragedd., vol. I, pagg. 173 ff.)!*. Liksom i den äldre Hipp. så är äfven
här Fädra oförmögen att bevara ens skenet af kvinnlig värdighet. Med
afsky tillbakastött af den fromme ynglingen, hamnar hon sig genom
att likt Potifars hustru inför sin man pådikta föremålet för sin
passion den synd, hon själf begått. Tesevs anropar sin fader Poseidon
om hämd. Denne sänder liksom i Hippolytos Stefaneforos ett
hafsvidunder, som skrämmer den bortdragande H:s hästar i vildt sken.
Under sina försök att häjda dem insnärjes han i tyglarna och släpas
till döds2. Upplösningen är Senecas eget värk. I den äldre Hipp.
måste Artemis afklippa handlingens gordiska knut. Här åter
bekänner Fädra vid underrättelsen om den älskades död sitt brott och
gifver sig själf döden. Med Tesevs veklagan slutar stycket.
Vid ett flyktigt genomläsande af den dram, för hvars gång vi
nu i korthet redogjort, kunde vi icke värja oss för en viss
missräkning. Vi hade väntat att finna talrika anknytningar hos Tisbe,
men funno till en början ingenting. Det är onekligen mindre vanligt
att stöta på en dramatiker från 1500-talets början och det en
inhemsk, som går tillbaka öfver Seneca till Evripides, direkt till
Grekland, för att hämta stoff för sin diktning. Emellertid tycktes en
noggrannare jämförelse gifva till resultat en värklig reminiscens från
Fädra. I III: 3 får Pyramus stallbroder och förtrogne Felix först, af
dennes tjänare Syrus och sedan af honom själf veta, att han, den
forne entusiastiske dianatjänaren, som förut varit en svuren fiende
net till hennes svaghet undanrödjas. Och det är ju för öfrigt ändå amman, som
mot hennes egen vilja bragt henne i en situation, där tillräkneligheten börjar
upphöra, oafsedt att denna tillräknelighet på grekisk botten aldrig varit
obegränsad. Värklig frihet var något för det grekiska dramat okändt, och särskildt
ur-gerad är väl i denna tragedi människans hjälplöshet gent emot ödet.
1 Här kan nämnas, att den af E. företagna omredaktionen af Hippolytos
Kalyptomenos, som af allt att döma var grundlig nog, troligen sträckte sig
tämligen genomgående äfven till det språkliga uttrycket. Det är också ej mycket i
Senecas Fädra, som har någon starkare anklang till E:s yngre recension af stycket.
2 Leo har (1. c.) sökt bevisa, såsom det ser ut med stor sannolikhet, att
hjälten i Senecas förebild ännu lefvande återinförts på scenen, i hvilket fall denna
troligen slutat i nära öfverenstämmelse med den senare Hipp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
