Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evripideiska motiv i Asteropherus »comœdia» Tisbe. Af Viktor Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 - Viktor Lindström,
till all erotik och helt nyss sagt Venus så ampra saker, nu var
intagen af häftig kärlek till en kvinna. Han för samma virriga tal som
Tisbe i andra scenen, och då han fogligt tillrättavisas af sin kamrat,
erkänner han likaledes under blygsel, att han »hafuer talat
dårachte-ligh». »Lätt ingen förstå detta mitt taal; ty thz kommer alt af mitt
hufvud quaal» o. s. v. *. Felix förebrår sin vän, att han så kvickt
öfvergifvit sina läror. »Pyrame, wilt tu min broder wara, detta
narry moste du låta fara.» Pyramus genmäler: »la, Felix, tu talar
wel; ditt taal kan wel haa sitt skiäl. Men thz gåår så gemeenligh
till, att huar man godh råd gifua will, när han siälf lefuer karsk
och sund.» Han hade väl, om någon, varit fjärran från alla
älskogsfunderingar, men »Gudarna kunna snart omwända, när the wilia
en mennniskios Sinne». Då Felix kraftigt af visar denna ursäkt och
förehåller honom, att endast hans »lösa sinne» bär skulden2, anför
Pyramus en Cæsar, Alexander och Hannibal, m. fl. »merkelige män,
som älskogh hafua brukat nogh». På F:s invändning, att dessa voro
krigare, och »krigzmän bruka krigzmans Sedh», svarar P., att ej
heller skalder sådana som Virgilius och filosofer som Aristoteles varit
okänsliga för kärleken. Slutligen, då intet af dessa exempel vinner
vännens bifall, säger P.: »Kiämper (= heroer?) drifua älskogh äfuen
så well: Mitt taal will iagh bestå med skiäl. Hercules war en
sådana man, at ingen fans så stark som han» o. s. v. Man jämföre
härmed körens i Fädra liknande uppräkning af kärlekens
hemulsmän, vv. 316 ff.
Natus Alcmena posuit pharetras
et minax vasti spolium leonis,
passus aptari digitis zmaragdos
et däri legem rudibus capillis;
crura distincto religavit aur o,
luteo plantas cohibente socco;
et manu, clavam modo qua gerebat,
fila deduxit pr op er ante fuso.
Beträffande kårsång i Senecas Fädra utgör ett för öfrigt vackert
och poetiskt lofprisande af kärlekens allmakt. Allt lefvande är
densamma undergifvet. Exempel framläggas både från guda-, människo-
1 Såsom redan antydts, är denna scen omisskännligen (delvis travesterande)
eftergjord efter motsvarande scen mellan Tisbe och Tuscnelda.
2 Replikerna påminna här något om Fädras och ammans i Senecas Fädra
vv. 177—97 ff,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
