Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evripideiska motiv i Asteropherus »comœdia» Tisbe. Af Viktor Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Evripideiska motiv i Asteropherus »comœdia» Tisbe. 43
och djurvärlden. Visserligen är denna körsång hållen i en annan
tonart än den halft komiska dialogen mellan Pyramus och Felix, men
Hercules-motivet är gemensamt för båda och tämligen lika
framställdt på bägge hållen. Vi ansågo det således till en början troligt,
att detta i Tisbe var hämtadt från Seneca1. Detta antagande vann
för oss i sannolikhet genom en annan omständighet. Felix har
kritiska inpass tillhands för hvart och ett af Pyramus exempel:
Hvarken krigares, skalders eller filosofers föredömen beveka honom. Men
för det sista, Herkules, kapitulerar han. Nu var ju likväl »kiämpen»
Herkules äfven en krigsman och såsom sådan redan förklarad
olämplig att efterlikna. Detta sista exempel bär därför prägeln af att vara
inflickadt så att säga utom dispositionen, en reminiscens från Senecas
drama, upptagen därför, att den slagit an på auctor, som för rästen
är ej så litet svag för att ståta med mytologisk lärdom2.
Det är emellertid icke lånadt omedelbart från Seneca. Denna
delvis rätt komiska dialog har länge varit föremål för
uppmärksamhet, och Ahlström (Den fornfranska lais-litteraturen, Upsala
1892, pag. 164 noten) påpekar, att replikerna ifråga tydligen äro —
öfversatta från Aeneas Sylvius’ roman, De Eurialo et Lucretia se
amantibus. Schück har i den ofta citerade uppsatsen i Skand. Arch.
383 f. genom utförliga citat fastslagit riktigheten af denna uppgift.
Vi tillägga, att stället hos Aeneas Sylvius är ett lika tydligt plagiat
från Senecas Fädra, som alltså är den ursprungliga källan för
Herkulesmotivet i Tisbe.
Ljunggren och Schück hafva anmärkt som en egendomlighet i
teckningen af Pyramus och Tisbes kärlek, att den förre är blyg och
försagd, den senare stormande och passionerad, och just i denna
omständighet har Schück velat se ett drag af engelskt inflytande3.
1 Äfven i Hipp. Stefanef., stasimon I, nämnes Herkules såsom exempel på
kärleksgudens makt. Detta ställe kunde dock knappast ifrågasättas hafva öfvat
något inflytande på tillkomsten af Herkules-motivet i Tisbe. Det berör nämligen
sagan om Evrytos, konungen i Oikalia, som utsatt Ioles, sin dotters, hand som
pris vid en täfling i båg skjutning, men vägrade att hålla sitt löfte till segraren
Herakles. Denne drog därför mot Oikalia, utbredande död och fördärf i sina
spår, och bortförde Iole som krigsbyte.
2 Jfr e. g. V: 7, uppträdet med Charon och Herkules 12 underdåd,
numrerade lika ordentligt som i en skolbok; vidare uppräkningen af Hades invånarinnor
i V: 4, (Virg. Aen. VI: 445 ff.) m. m. — Ett lån från den homeriska mytologien
är Herkules af Vesta villfarna önskan att få en jungfru som vederlag för den mot
Charon begärda handräckningen (jfr Iliaden XIV: 230 ff., Virgilii Aeneid I: 52 ff’.).
8 Jfr isynnerhet Engl. Komödiant. in Skand. sidd. 377 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
