Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evripideiska motiv i Asteropherus »comœdia» Tisbe. Af Viktor Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44 Viktor Lindström,
Möjligen kan häri äfven spåras en påvärkan af Senecas Fädra,
hvilken, som ofvan nämnts, just skiljer sig från samma roll i
Hippolytos Stefaneforos genom sin ogenerade och beslutsamma hållning.
Under det att amman i det senare stycket halft mot Faidras vetskap
uppträder som mellanhand mellan henne, som förhåller sig passiv?
och den älskade, låter Seneca sin Fädra, glömsk af all anständighet,
själf uppsöka Hippolytos och göra honom sin kärleksförklaring. Hos
Seneca har amman endast fått den underordnade och, som man
tycker, nästan umbärliga rollen att på förhand sondera Hipp. och,
om möjligt, bearbeta honom till mottaglighet för Fädras kärlek. Rätt
belysande i detta sammanhang är äfven en jämförelse mellan Tisbe
och Tuscnelda å ena sidan samt Fädra och amman å den andra,
Vi ha förut påvisat, att i scenen mellan de förstnämda betydande
lån gjorts från Evripides. Tilläggas bör, att själfva handlingen
afgjordt kommer Seneca närmast. Då Faidra i Hipp. Stefanef. endast
motvilligt och steg för steg låter locka sig att yppa roten till sitt
lidande, förutsättes samma person i Senecas skådespel tämligen
oförbehållsamt hafva omtalat sin brottsliga böjelse. Hos henne
framskymtar intet af den ömtålighet för omild beröring af ämnet, som
Faidra hos Evripides visar. Och då amman i E:s senare dikt, efter
att visserligen i början hafva en smula beskärmat sig öfver sin
härskarinnas djupa fall, genast visar en hänsynslös fattning och cyniskt
afböjer alla yttranden af Faidra, som vittna om ädlare rörelser, samt
straxt, är färdig att själfrådigt handla utan sin drottnings vetskap
och samtycke1, är det hos Seneca amman, som gent emot den
be-sinningslösa Fädra spelar den betänksamma och enträget uppfordrar
henne att uppkalla all sin kraft till att kufva sin lidelse. Först sedan
Fädra förklarar, att hon med en frivillig död skall förekomma
vanäran, gifver amman tappt och lofvar att bistå sin drottning.
Fullkomligt analogt äro Tisbes och Tuscneldas roller utförda. Den förra
erkänner, sedan hon hämtat sig från sin yrsel, utan några vidare
omsvep sin kärlek till Pyramus. Hofmästarinnan gör invändningar.
Hon framhåller skillnaden i rang mellan furstedottern och den
obetydlige »adelsmannen» Pyramus, som blott »en ringa iagare ähr».
Slutligen hotar Tisbe handgripligen att döda sig2. Tuscnelda rycker
1 Då E. måste åt sina samtidas smak offra den bild af Faidra, han först
tecknat, synes lian istället con amore hafva utsett amman till syndabock i den
nya recensionen.
2 Äfven i Hipp. Stefanef. säger Faidra, att hon vill dö, men huru föga likhet
är det icke mellan Senecas Fädra och Tisbe å ena sidan, hvilkas hot att dö lju-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
