Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - E. G. Geijer. Bidrag till en literär karakteristik. Af Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 Otto Sylwan,
af den gamla sagan och sången. Så i Den siste kämpen, Vikingen,
Den siste skalden och Odalbonden. Då man ihågkommer att alla
dessa stycken tillika äro Geijers första, skrifna enligt hans egen
uppgift vintern och våren 1811, så skall man förvåna sig öfver den
underbara säkerhet, med hvilken hans genius genast förde honom på
den rätta vägen, och ursprungligheten i hans ingifvelse framträder
än klarare. Att detta gäller äfven om dikternas yttre form, skall
jag längre fram med några ord erinra om.
Personlighetsidéen är väl det för Geijer såsom filosof mest
utmärkande. Om han säger, att i historien det mänskliga är det som
mest intresserar honom, är detta dock ej att fatta så, som skulle de
historiska personligheterna för honom framträda konkret i sin
sammansatta individualitet. Fåfängt söker man i Geijers historiska verk
en rad karaktersskildringar sådana som t. ex. Macaulays. De stora
personligheterna äro hos den förre tecknade med säker hand i sina
allmänna grunddrag, men framförallt stå de för honom såsom bärare
af de stora idéerna, dessa lefvande krafter i den mänskliga
utvecklingens historia. Därför lyckas ock Geijer såsom skald bäst uti att
gifva allmänna typer sådana som de ofvannämda, vid hvilka det är
tillräckligt med de enkla kraftiga konturerna, som fyllas ut
afläsarens fantasi i den anda, stämningen anger. Geijer var en stor
beundrare af Shakspere, mästaren i karaktersteckning; han har först
infört honom, i den svenska literaturen genom sin öfversättning af
Macbeth1, och han har äfven ägnat honom en dikt, som emellertid
synes mig mera betecknande för författaren än föremålet. Att likna
Shaksperes mänskor vid dockor är just icke lyckadt men detta sker
visserligen blott för att få fram, huru konstnären känner den
mänskliga naturen i dess innersta, äfven till sist rör
— — — — de olycksfulla trådar,
Hvarmed naturen genomlagt vårt väsen
Och hvarpå sällsamt hänger dess bestånd.
Allt sönderspringer, bryts — ett skenlif var det,
Hvad är vårt mer? — oss öfverfaller tanken
På detta lifvets flärd och hemska tomhet.
1 Hammarskölds yttrande, att Geijer »något Schilleriserat med den», är icke
rättfärdigt. I portvaktarescenen har Geijer icke följt den tyska bearbetningen,
men väl strukit en replik af anständighetsskäl Orsakerna till en del mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
