- Project Runeberg -  Samlaren / 20:e årgången. 1899 /
71

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - E. G. Geijer. Bidrag till en literär karakteristik. Af Otto Sylwan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

E. G. Geijer. Bidrag till en literär karakteristik. 71

Detta ger oss en skäligen ensidig bild af den store britten.

Med denna nu påpekade riktning hos Geijer sammanhänger,
att hans försök att i dikt skildra historiska personer icke slagit så
lyckligt ut som de fornnordiska bilderna. Medan hans föreläsningar
öfver Gustaf Vasa, det moderna Sveriges danare, hänförde åhörarne,
väckte däremot hans dikt öfver densamme långt ifrån så stort bifall
hos samtiden. Geijers vördnad och hängifvenhet för patriarken
framlysa nog, men bilden är icke tillräckligt plastisk att blifva lefvande för
åskådningen, och skalden griper oss icke så som han vill.
Abstraktionen blir här ett fel, och samma är förhållandet med den lilla
dikten öfver Karl XII. Den eger sitt stora intresse såsom
romantikens första protest mot användandet af den rationalistiska
nyttig-hetssynpunkten på hjälten; den väckte entusiastiskt bifall hos
fosforisterna, men populär har den aldrig blifvit, därtill är den alldeles
för abstrakt.

I brefväxlingen mellan Livijn och Hammarsköld är dikten på
tal flera gånger. Den senare skrifver, att »Karl XII så intagit mig,
att jag icke har sinne kvar för de öfriga styckena.» Obekymrad
om till hvilket estetiskt slag man vill föra dikten, vill han »kalla
den ett svenskt skaldestycke, ty det är kraftigt som vårt järn,
sublimt och imposant som våra bärg, något vildt som vår natur och
något kallt som vårt klimat». Livijn kan ej dela denna förtjusning;
sjätte och än mer sjunde stroferna finner han vackra, men heter det
vidare, »hela stycket synes mig kallt; åtminstone tror jag ej, att
författaren varit hänryckt af en innerlig vördnad och gudsfruktan
för denna stora man. Då tror jag ej, att han på detta sätt jäktat
ihop gamla talesätt för att säga någonting högst vanligt på ett
ovanligt sätt. Hvilken vidrig effekt gör ej stöflarnes pådragning. Den
återkallade genast i minnet Voltaires historia om Karl XII:s stöflar.
Jag måste genast lägga bort boken». Livijn vidhöll sin mening
äfven sedan vännen läxat upp honom och försökt öfvertyga honom
om det oriktiga i hans åsikt. Hammarsköld finner sig »frapperad» af
Livijns omdöme och förklarar hans okänslighet därur, att han
väntat sig »flammande lyrik», men Geijer har gjort rätt uti att
framställa hjälten rent objektivt. »Härtill är det ypperliga draget om
stöflarna visserligen alldeles nödvändigt och troligen är du den enda.
som därvid blifvit påmint om Voltaire och hans småsinniga
bespot-telser. Alla andra, som läst detta svenska poem, ha vid detta ställe

ändringar såväl som till utelämnandet af hela andra scenen i fjärde akten äro
däremot svåra att förstå. Jfr. Svensk Literaturtidning 1813 sp. 400 och 445.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:17:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samlaren/1899/0079.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free