Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - E. G. Geijer. Bidrag till en literär karakteristik. Af Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ê. G. Geijer. Bidrag till en literär karakteristik. 73
med drag, som mera erinra om ett slags antikiseradt paradis. Det
är en gyllne ålder af oskuld och frid, som nu blott skaldernas harpa
kan väcka till lif.
Dessa dikter föra tanken hän på Tegnérs i ett senare
Iduna-häfte offentliggjorda »Den gamla hedningen» (sedermera med titeln
Asatiden). Skilnaden mellan denna dikt och Geijers är karakteristisk
nog. Frånsedt att Tegnér enligt sin vana utgjuter sin harm öfver
samtidens »dvärg-ätt, så kraftlös, så öfverklok», är behandlingen
helt olika, i det att här hela innehållet är omsatt i bilder:
Wal-fader rider ut på åttafotade springarn, Tor jagar det vrenskande
spännet öfver Bifrost o. s. v.1
De intressantaste af de Geijerska dikterna äro Vikingen och
Odalbonden, de båda representanterna för hjälteålderns olika sidor,
tillika framställande två grunddrag hos det svenska folket såväl som
hos Geijer själf. Å ena sidan den lugna kraften, det sträfsamma
arbetet, kärleken till den fäderneärfda grunden, den svenske mannen,
sådan Geijer sett honom uppe i hembygden och sådan han ville
bevara honom, konservativ, stödjande sig vid traditionen, oberörd
af dagens skiftande vindkast och af tidens nya flärd. Det är det
’avtoktona’ draget hos Geijer, som Valdemar Vedel i sin sanna och
vackra skildring af Geijer med rätta betonat. A den andra sidan
den djärfva, oroliga äfventyrslusten, längtan efter det rika, växlande,
glänsande lifvet därute, upptäckarlynnet — ett ej mindre svenskt
drag. Och som bakgrunden i den ena dikten är hembygdens natur,
Värmlands skogar och åsar, där Geijer vandrade omkring under
sina ferier, medan tankarne växte och togo form — fädernebygden, dit
han bar en ständig hemlängtan, så klingar genom den andra sången
som en orgelton hafvets brus, det omätliga, som låter blicken sväfva
bort i nya, okända rymder.
Det var på färden till England Geijer gjorde sin första
bekantskap med hafvet. På honom, bergsbygdens son, verkade det såsom
en uppenbarelse. »Jag är glad att ha sett hafvet. Det är någonting
stort och ursprungligt. Man begriper utan det ej häller landet.
Man bör se detta uppstiga ur vattnet», skrifver han i sitt första bref
hem och fortsätter: »Man känner ej vattnet förrän man sett detta
1 Pref. Ljunggren har (Sv. Vitterhetens Häfder IV: 469) fäst
uppmärksamheten på den olika stämning, som herskar i denna dikt i jämförelse med
Schillers »Die Gotter Griechenlands», men trots detta synes mig dock Hammarsköld
hafva rätt, då han antagit att det sistnämda stycket föresväfvat Tegnér vid
diktandet af Asatiden.
Samlaren XX. 5*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
