Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - E. G. Geijer. Bidrag till en literär karakteristik. Af Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 Otto Sylwan,
element j sin makt och härlighet. Vi äro vana att skåda det
fäng-sladt inom stränder, upptaget liksom på nåder af sin broder jorden
emot förbindelse att hålla dess gröna tapet vid frisk färg och fägring.
Här skall man se det!»
Så starkt har detta intryck varit, att det befruktade Geijers
fantasi, då han den följande vintern diktade sina första sånger, af
hvilka Vikingen säkerligen städse skall blifva den mest populära.
Gemensam för Vikingen och Odalbonden är den starka
själfkänslan — också ett Geijerskt drag. Men då den hos den gamle
nordbon framträder såsom tillit till sig själf och till egen kraft, så
är den hos Geijer egentligen ett utslag af det patos, som fyllde
honom. Redan i ungdomen hade släkten hemma i Värmland höga
tankar om honom, och hans hustru berättar, huru han
hemkom från Upsala såsom nyblifven magister »stolt och otillgänglig.
Jag var på en gång förtjust, blyg och rädd och afhörde med stigande
intresse hans förmätna resonnemanger med min far om poesi, musik
och filosofi. Han vågade motsäga och bestrida den tidens förhärskande
meningar i dessa ämnen, käckt och oförskräckt, och det emot min
far, som jag ansåg för så ofelbar i sitt omdöme. Detta var eget
men hänförande». Det hände ock, att han, uppväckt ur sina
»kon-templationer och musikaliska fantasier» och tillspord om någon fråga,
»förifrade sig och sade hvad han själf sedan ej viste om, utan
erkände som paradoxt.»
I umgänget kunde detta leda till ledsamheter och missförstånd,
och man ser af samtida omdömen från personer, som icke kände
honom nära, att hans sätt understundom kunde inge föreställningen,
att han var en egenkär herre, stolt öfver sin egen visdom. I Geijers
literära färd visar sig detta nästan endast i anfallet på Grubbe,
hvilket man kunde önskat vara ogjordt, men utan tvifvel var han
i detta fall hetsad af Höijer. Äfven i recensionen af Atterboms
skrifter efter »affallet» kunde kanske den gamla vänskapen fått
mildra de beska sanningarna, men huru han än handlat, skulle
förargelsen hafva kommit.1
Detta starka patos, som fyller Geijers själ, bär nästan alla hans
skrifter, och det är i första rummet detta, som imponerar på oss,
1 Någon gång kan väl också den romantiska förhäfvelsen gentemot
hvardagsmänniskorna komma fram. Så i uppsatsen om den nordiska mytologien och
konsten, där Geijer talar om religionens pånyttfödelse: »Och med detta
tvifvelsutan besynnerliga yttrande vilja vi sluta inledningen till våra betraktelser». —
Äfven tillägnan af afhandlingen om Thorild synes mig ej fri från affektation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
