Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - E. G. Geijer. Bidrag till en literär karakteristik. Af Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 Otto Sylwan,
verklighetssans för att hänge sig åt några utsväfningar åt detta håll.
Då Geijer som skald ej når det högsta han kan, är det alldeles ej
därför, att han som fosforisterna förlorar fotfästet; snarare ligger
för honom faran i att blifva något prosaisk. Om Maj-betraktelserna
i Idunas fjärde häfte, hvilka onekligen äro något ojämna, yttrade
recensenten i Literaturtidningen (Hammarsköld) att den andra
värdet sämsta poem, som förekommit i tidskriften; han fann dikten
trivial, innehållande blott »ett kaos af antitetiskt uppskrufvade
moraliska tänkespråk», och utgjuter alla sin vredes skålar öfver
densamma. Att Geijer själf erkände något berättigadt häruti, framgår
däraf, att han senare af diktens ursprungliga tolf strofer strök ej
mindre än hälften. En liknande stark reduktion undergick äfven
»Den 3 juni 1814», men man frågar sig dock om icke ytterligare
strykningar skulle varit till fördel för intrycket af de verkligen vackra
strofer (särdeles de sista) denna dikt innehåller.
I föregående häfte af denna tidskrift har jag sökt uppvisa, att
de Géijerska dikterna till sin form beteckna en ny princips
genombrott, och att Geijer därtill inspirerats af folkvisan, honom förtrogen
sen barndomens dagar. Hans förhållande till denna är emellertid
icke ren efterbildning; de dikter, hvilka komma balladen närmast,
såsom Skogsbruden, Svegder och den vackra, allbekanta Kolargossen,
äro icke de älsta. Men redan i Vikingen bära tonen och rytmen
omisskänligt vittne om, hvarifrån de stamma.
Manhem, den sång, som inleder Idunas första häfte, bildar ett
undantag härifrån; man skulle tro sig hafva att göra med ett alster
af någon gustavian, då man möter verser sådana som:
En slaf är den, som usla lastar jaga,
Om kedjan aldrig skramlat kring hans fot.
Eller:
Nej, renom det de förra dygders tempel o. s. v.
Skulle man ej tro dem höra till i ett stycke af Leopold? Att
Manhem slog mycket an på recensenten i det akademiska organet,
Journalen, är helt naturligt; den fann med förtjusning, att här var
intet af »den splitter nyaste poesien». Men denna dikt är tydligen
skrifven efter de andra Iduna-sångerna för att tjäna som ett
program. Den har icke deras ursprunglighet, utan har tillkommit i en
viss medveten afsikt, och därmed hafva ock hos skalden minnena
från den härskande vitterheten trängt sig fram.
I Manhem och i allmänhet för mera reflekterande dikter
äfvensom för berättande, upptog Geijer och använde med förkärlek en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
