Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till kännedomen om de under Gustaf III herskande estetiska åsikterna. - I. De vittra tidskrifternas kritik. Af Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om de under Gustaf III herskande estetiska åsikterna. 71
Ett par försök gjordes med rent skönliterära tidskrifter. En
gammal magister P. Rudin utgaf 1777 en Vitterhetsjournal för »god
smaks utbredande i alla vitterhetens delar». Att Rudin just icke
var någon banbrytare i estetiken, framgår redan däraf, att han till
rättesnöre tog Dalins »Korta påminnelser» från 1755. Öfverhufvud
var det rätt förlegade varor Rudin bjöd på, och hans recensioner
äro också af det vanliga intetsägande slaget, ungefär i den gamla
’smakläraren’ Sahlstedts manér, bestående af småaktiga
anmärkningar mot enskilda uttryck. Mycket sällan gör han ansatser att gå
mer på djupet; beträffande fru Nordenflychts Utvalda arbeten vågar
han för en gångs skull yttra en mening, då han »gentemot det
allmänna omdömet håller hennes visor och små herdekväden för
hennes mästerstycken». Recensionen öfver Celsius’ Gustaf Vasa åter
går ut på att uppvisa, huru noggrant detta poem öfverensstämmer
med de vedertagna regierna, och är således egentligen en apologi,
men så var det ju också skillnad på en sedan 14 år tillbaka afliden
skaldinna och en lefvande biskop!
Rudins tidskrift fortsattes följande år af kgl. bibliotekarien A.
F. Ristells Vitterhets- och Granskningsjournal, hvilken ej häller
öfverlefde sin första årgång. Den höjde sig knappast öfver sin
föregångares nivå, fastän Ristell visserligen synes taga sin kritiska roll med
mera allvar. Hans ståndpunkt karaktäriseras ej illa genom ett hans
eget yttrande i en här införd uppsats »Tankar om smak i vitterhet
och konster. Det heter där: »Genom öfning allena utan att ega
medfödt snille för vitterhet kan man också väl blifva en slags
kännare; men som en sådan ej har nog vidsträckta begrepp för att
innefatta en auktors hela plan och syftemål, fäster han merändels
sin uppmärksamhet vid smärre saker, berömmer ett lyckligt infall,
ett vackert uttryck utan afseende på sammanhang och ändamål, eller
ock fördömer utan skonsamhet det hela i afseende på felaktighet i
någon kanske mindre betydlig del. Sådana domare händer det att
uppmuntra ganska medelmåttiga ämnen och afskräcka de största; om
stora snillen af människor kunna förkväfvas.»
Det vore dock synd att säga det Ristell förkväft någon; hans
hänsynsfullhet (eller räddhåga?) går så långt att han icke utsätter
namnen på de författare, mot hvilkas alster han har något om än
så obetydligt att anmärka. Då han var som skarpast kunde han
säga, att Wallenbergs Susanna »röjer ett poetiskt snille och rik in-
här i Sverige »stigit till en onaturlig höjd», så att man fordrade samma
förträfflighet af svenska författares alster som af franska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
