Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till kännedomen om de under Gustaf III herskande estetiska åsikterna. - I. De vittra tidskrifternas kritik. Af Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om de under Gustaf III herskande estetiska åsikterna. 75
gen af vulkanens utbrott finner han »ohygglig»; på invändningen, att
skalden skall följa naturen, svarar han, att han bör förädla den, och
för öfrigt: »man behöfver ej skaffa sig vedervärdiga känslor genom
läsning».
Då Regnér sålunda trots en viss sympati för Lidner fann honom
något för våldsam, skulle man ej vänta att se honom tilltalad af
Thorilds poesier. Så är dock förhållandet, men förklaringen härtill
ligger helt enkelt däruti, att Regnér i honom fann en kamrat —
och huru mycket djärfvare! – för kampen mot rimmet. I den
korta anmälan, som i Parnassens sista häfte egnats Passionerna och
Inbillningens nöjen fäster han sig också egentligen vid metern. Han
citerar Thorilds ord: »vårt språk suckar efter en sådan frihet: det
vekliga rimmet uthärdar icke en stark tanke, förgås i passionens
våld», och fortsätter; »Men hvem afgör en gång denna fråga? Icke
den som har någon förtjänst i rimmade kväden; än mindre den
misslyckade rimmaren. I tyskan har det lyckats för Klopstock. Man
föreställe sig hans Messias på rim».
För Regnérs germanska riktning betecknande är att han i sin
recension af Kellgrens inträdestal i svenska akademien opponerar sig
mot det ringaktande yttrandet om Ossian, hvilken Kellgren ville ställa
på hyllan för Voltaire. Uti ett här infört tal om svenska
skaldekonstens framtid gör ock Regnér ganska skarpa utfall mot den
härskande franska smaken; hade det lyckats ett och annat privilegierat
snille att uppnå fransmännen, så vore slika alster dock blotta
orangeriväxter, »att beakta mindre för skönheten än för raritetens skull».
Men hur kätterskt detta än kan låta var dock Regnérs hållning
i sin helhet sedd icke utprägladt oppositionel. Då han afslöt
Parnassen, yttrade han själf om sin kritik, att han af böjelse mera
berömt än lastat, framhållit vissa allmänt godkända författare såsom
mönster, »sällan sträckt sitt beröm längre än till vissa detaljer» och
för öfrigt satt läsaren i.stånd att själf dömma; reformera hade han
ej velat1. Denna Regnérs blygsamhet, som flerestädes kommer fram
och utan tvifvel var fullt uppriktig, må vara mycket hedrande för
1 R:s öfriga ej vidrörda recensioner äro affattade i den anda han själf här
anger. Som exempel kan anföras hans anmälan af Clewbergs mycket beundrade
Ode till svenska folket, hvilket högeligen berömmes, medan såsom fel anmärkas
bruket af den nordiska mytologien, en något »spänd ton» och flera ej nog rena
bilder och uttryck. För denna anmälan blef R. förhånad af Leopold under den
skriftväxling, som föranleddes af Gyllenborgs Tåg. Såsom en förtjänst hos
Regnér bör framhållas att han i ett par uppsatser om Stiernhielm och Triewald
sökte väcka intresse för den äldre svenska vitterheten. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
