Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till kännedomen om de under Gustaf III herskande estetiska åsikterna. - II. Leopolds ”Critiska anmärkningar vid hjeltedikten: Tåget öfver Bält”. Af Axel Gauffin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80 Axel Gauffin,
Sveriges episka poesi före Gyllenborg hade redan tidigare varit
föremål för Leopolds kritik. I det ofvan citerade brefvet till
Lindblom af d. 3 Febr. 1777 gör han nämligen en kort undersökning af,
hvad vårt land frambragt i denna diktart. Med smärta måste han
erkänna, att vi ej äga något drägligt episkt skaldestycke.
Skjöldebrands Gustaviad är »une miserable rapsodie de poéme épique».
Olof Celsii Gustaf Wasa finner han något bättre utförd än den förra
men ännu torrare. Fru Nordenflychts »Tåget öfver Bält» kan ju
vara rätt lyckad för att vara af ett fruntimmer, men är långt ifrån
något mästerverk, och Dalins »Svenska Friheten» vimlar af »petitesser»,
hvarmed han tydligen menar det samma, som han på ett annat
ställe i samma bref kallar »famillarités».
Denna för öfrigt mycket träffande kritik har Leopold nu
koncentrerat i den första raden af sina Anmärkningar, där det heter:
»Det Svenska snillet har efter fyra vanmäktiga försök å nyo samlat
sina krafter för att ibland Europas vittra folkslag lyfta oss upp till
värdigheten af en episk nation. Men», tillägger han, »man behöfver
blott lyfta detta nya försök med två fingrar för att veta de flästes
omdöme». Den ene efter den andre hade han sett flykta för denna
volym på bortåt 500 sidor ren poesi.
»Men under vår allmänna klagan öfver brist på goda författare,
har man någonsin tänkt uppå denna icke mindre brist på behöriga
läsare?» Vid sin undersökning af orsakerna härtill kommer Leopold
till det resultat, att man endast idkar litteraturen af egennytta, af
fåfänga eller för sitt enskilda nöjes skull. Och hvad den läsande
allmänheten beträffar, så har den hörts af endast, »när kritiken
någon gång klämtat i straff klockan». Men en ljusare framtid tyckes
vänta, då våra granskningar få »mera anseende af triumpher som
förunnas goda författare än af allmänna tuktelser för deras förseelser».
Följer så den obligata apologien för kritikens berättigande. Förf,
betonar först behofvet af en litterär kritik öfver hufvud, äfven när
den icke är endast rosande. »Det vore», säger han vidare, »i^vår
allmänhets ögon en olidlig vitter despotisme att påbjuda endast
beundran, att blott pråla med en författares skönheter, och att däremot
rycka alla hans ofullkomligheter undan dess begärliga händer. Och
om författaren är en förnuftig man så fordrar han det icke heller».
Därefter öfvergår han till motiven för sitt eget framträdande.
»Men ni som skrifver detta, lärer man säga, hvad är er kallelse till
denna förrättning ? Med hvad rättighet upphäfver ni er till dommare
öfver en ärkänd Mästares arbete? Hvilken har förtrott smakens och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
